Under sin livstid var Clara Schumann världsberömd och familjens huvudsakliga försörjare.
Det var ingen lätt uppgift i och med att Robert Schumann framför allt annat prioriterade kompositionsarbetet och led av instabil mental hälsa.
Med ena handen i famnen och andra vid pianot – samtiden porträtterade gärna 200-årsjubilerande Clara Schumann som lugn och passiv vid hemmets härd. Schumann var sin tids superstjärna med en karriär som konsertpianist som varade i över sextio år. Inom den patriarkala västerländska konstmusikens historia beskrivs hon ändå ofta som något av en anomali. I år firas hennes jubileumsår, vilket syns även i utbudet på sommarens festivaler.
Clara Schumann (1819–1896) förknippas som pianist ofta med allvarsam musik och hennes förhållande till musiken har beskrivits som djupt rationellt och dedikerat. Musikforskaren April L. Prince (2017) hävdar att denna beskrivning är knuten till rollen som trogen fru, vilket bidragit till att upprätthålla uppfattningen av en kvinna som platsar i en patriarkal kultur. En eventuell orsak till att den här bilden av Clara Schumann har bevarats till denna dag är enligt Prince att allt visuellt material porträtterar henne som passiv och i en omgivning där hon på ett eller annat sätt är förknippad med hemmet. I motsats till målningar av virtuospianisten Franz Liszt till exempel har hennes virtuositet i allmänhet inte avbildats, möjligtvis på grund av att det ansågs olämpligt att fästa uppmärksamhet vid hennes rörliga kropp och kvinnlighet. Likväl finns det dokument som bekräftar att hon var en verklig virtuos, känd för att spela i högt tempo samt för att piffa upp verk med dubbeloktaver och extra utsmyckning.
Clara Wieck föddes i Leipzig den 13 september 1819 i en musikerfamilj. Hennes far var den kända pianopedagogen och pianohandlaren Friedrich Wieck, vars kallelse blev att utbilda dottern till konsertpianist. Clara Wiecks uppväxt är noga dokumenterad i en dagbok som pappan skrev i dotterns namn fram till hennes 18-årsdag. Ifall Clara själv skrev, blev texten kommenterad och eventuellt korrigerad av pappan.
Dagboken kan betraktas som ett bevis på pappans dominerande och kontrollerande inställning till sin dotter när han skriver i jag-form, som om han vore Clara. Till exempel beskriver ”hon” i dagböckerna sig själv som speciellt kärleksfull i förhållande till sin pappa. På sätt och vis lade dagboken grunden för den första uppfattningen av henne.
Clara uppträdde första gången för en större publik som nioåring varefter hon spenderade sin ungdom som konserterande pianist på resande fot runtom i Europa. En av de första konkreta bilderna av Clara som pianist målades då hon var 15 år gammal. På bilden sitter hon vid pianot med blicken vänd bort från pianot med ena handen vid klaviaturen och andra handen i famnen. Det är ingen slump att det är den vänstra handen hon vänder blicken från. Enligt Prince symboliserar händernas placering det borgerliga idealet som positionerade rationalitet framför emotionalitet. Ändå kan man skönja bevis på virtuositet i bilden. Hon har nämligen framför sig noterna till den svåra tredje satsen av pianokonserten opus 17.
Underflicka och kammarvirtuos
Under åren då hon uppträdde i Wien tilldelade Österrikes kejsare Clara tillnamnet Wundermädchen (underflickan) samt hederstiteln som kunglig kammarvirtuos – en titel som verkligen inte var någon självklarhet för en 18-årig kvinna som dessutom var utlänning och protestant. Claras framgång bidrog starkt till hennes fars anseende som skicklig pedagog och inkomsterna av turnéerna investerade han med en affärsmans sinne. Pappan var fast övertygad om att det var tack vare hans uppfostran som Clara hade nått sina framgångar. Då hon missskötte sig skyllde han nämligen i dagboken antingen på Claras barnsköterska eller hennes mamma.
Även i dag lyfts främst pappans inverkan på Claras pianistkarriär fram, till exempel i programbladstexter. Ett mindre känt faktum är att hennes mor Marianne Tromlitz, en av Wiecks före detta pianoelever, också var en framstående sopran och pianist. Tromlitz beskrivs som en skickligare pianist än sin make och hon assisterade honom genom att undervisa de mer avancerade pianoeleverna. Under deras sjuåriga äktenskap födde Tromlitz fem barn, undervisade, uppträdde aktivt och hjälpte till med Wiecks affärsverksamhet. 1824 sökte Tromlitz om skilsmässa vilket var ovanligt för den tiden. Hon begav sig till sina föräldrar i Plauen med den knappt femåriga Clara och hennes tre månader gamla lillebror. Clara hann bo hos sin mor endast några månader, för bara tre dagar efter hennes femårsdag skickade Wieck sin tjänarinna för att hämta tillbaka Clara; enligt lagen var familjens tre äldsta barn faderns egendom. Modern och dottern träffade varandra sporadiskt och höll kontakt genom brevväxling, men först 15 år senare återupptog de en intensivare kontakt. Det är frestande att spekulera i mammans inflytande på Clara, vars liv kom att ha en del likheter med mammans.
Prästinnan
Claras framgång bidrog till att flera pianister sökte sig till Wieck för att bli hans elever. En av dem var Robert Schumann som senare blev känd som kompositör. Med hans ankomst inleddes också en lång och stormig kärlekshistoria. Med Claras och Roberts äktenskap började en ny bild av Clara skapas, bilden av ”prästinnan”. Tillnamnet, som hon fick av sina samtida, bidrog till att upprätthålla uppfattning om henne som lugn och värdig musiker och fru. Detta skede i hennes liv inspirerade bland annat den finska författaren Santeri Levas till den fiktiva biografin Den stora kompositörens kärlek (1952). Levas förklarade, att utan inflytandet av Robert Schumanns geni och kreativitet hade Clara inte kunnat nå ett konstnärligt djup.
På en senare bild porträtteras Clara med samma slags narrativ och med en liknande ställning som på den första. Hon sitter igen passivt, medan Robert håller på att ta ett steg framåt och kan betraktas som aningen mer aktiv. Hans kroppslighet och ställning tyder på en viss kontroll och auktoritet över pianot, möjligtvis därmed musiken. Claras
blick är i höjd med pianolocket som Robert lutar sig mot, som om hon väntade på en uppmaning av Robert, som i sin tur tittar ner på Clara. Enligt Prince kan Roberts närhet till pianot och Claras avstånd från detsamma ses som en symbol för hennes roll som musiker och uttolkare av hans musik. Bilden styrker därmed beskrivningen av Clara som ”prästinna”.
Fortsatt aktiv
I verkligheten vet vi att Clara Schumann fortsatte att ge konserter, arrangera, editera och komponera även om hon födde åtta barn. Under sin livstid var hon världsberömd och familjens huvudsakliga försörjare. Det var ingen lätt uppgift i och med att Robert Schumann framför allt annat prioriterade kompositionsarbetet och led av instabil mental hälsa. Makarna verkar ha varit förutom djupt förälskade i varandra också kolleger – de gav och tog emot konstant respons på varandras arbete och studerade tillsammans kontrapunkt. Det ordnades musikaliska kvällar hemma hos dem i Leipzig, där Clara gärna bjöd gästerna på sin favoritmat: plättar med vin eller mousserande vin.
Clara var 34 år gammal när Robert Schumann dog efter att ha spenderat sina två sista år på sinnessjukhus. Hon vägrade dock att ta emot finansiell hjälp av någon, även om hon måste placera barnen på internat eller hos bekanta. Senare tog hennes yngsta dotter, Marie Schumann, hand om hushållet och sina yngre syskon. Clara försörjde också sin son Ferdinands sex barn efter att han hade diagnostiserats med reumatism som sköttes med morfin, vilket i sin tur ledde till missbruk. Hon spelade sin sista konsert som 71-årig dam varefter hon ännu fortsatte undervisa, improvisera och editera, tills hon år 1896 dog av hjärninfarkt. På sin dödsbädd lär hon ha bett sin son Franz spela maken Roberts stycken opus 4 och 28.
Arvet efter Schumann
Det är en lockande tanke att den
mest realistiska bilden av Clara Schumann kanske är ett fotografi från 1862, som tyvärr finns till påseende endast på Robert Schumann Haus-muséet i Zwickau och således sällan ses i programblad på konserter. Bilden skiljer sig från tidigare bilder i och med att Clara avbildas som avslappnat sittande mot en bakgrund full av ornament och massiva tyger, med en min som tyder på belåtenhet. Bilden ger intrycket av en stark och mäktig 43-årig kvinna, som med sin avslappnade hållning motstår tidens kroppsliga förväntningar på kvinnor. Ornamenteringen och tygerna som verkar dyrbara kan i sin tur enligt Prince symbolisera bland annat social ställning. Hennes inverkan på den västerländska musikens historia är nämligen svår att förneka.
Även om Clara Schumanns liv var fullt av tragedier, hade hon den längsta musikaliska karriären jämfört med många andra 1800-talsmusiker. Hon var dessutom en av de första konsertpianisterna som började spela verk utantill. Som kompositör var hon under sin livstid uppskattad och hennes verk publicerades och framfördes under hela 1800-talet. Hon tvivlade emellertid på sin förmåga att komponera, troligtvis påverkad av tidens fördomar gentemot kvinnors kreativa förmåga i allmänhet. Efter sin död har hennes verk väckt intresse främst i förhållande till Roberts. Framför allt kan man betrakta henne som den som lade grunden för pianokonserternas upplägg, detta i och med att hon under sin ovanligt långa karriär konsekvent uppträdde med ett specifikt upplägg med J. S. Bach, Ludwig van Beethoven och något romantiskt verk – enligt ett format som tillämpas vid många pianokonserter än i dag.
Slutligen påpekar forskaren April L. Prince att kvinnligheten var något som Clara Schumann under sin livstid konsekvent var tvungen att ge avkall på. Hennes kön kunde närsomhelst ha förorsakat henne motstånd. Genom att visuellt porträttera henne som speciellt lugn och passiv kunde man dock förmedla en kvinnlighet som passade in i den dåtida kulturen. Till exempel porträtterades hon på endast sju målningar av 62 tillsammans med ett piano eller noter. Genom att tona ner kvinnligheten och kroppsligheten förbisåg man dock aspekter av hennes konstnärliga identitet och verkliga betydelse för 1800-talets västerländska musikliv. Alla skildringar av hennes karaktär är dock endast uppskattningar i och med att det är omöjligt att få en koherent och korrekt bild. Det blir intressant att se hurudan bild av Clara Schumann byggs upp under festivalsommaren 2019. Skribenten är pianist och musikvetare. Hennes pro gradu-avhandling i fjol behandlade tre kvinnliga pianisters upplevelse av kön, kroppslighet och sexualitet. En engelskspråkig artikel baserad på avhandlingen publicerades i Musiikin suunta 1/2019.