Vinnarens berättelse
Omgivningen är den mest idylliska. Småborgerlig. Jag vandrar i Uljanovsk, i revolutionsledaren Vladimir Lenins hemkvarter. Hela gatan har restaurerats. Mittemot Lenins hem byggdes en brandstation i rödtegel när han var liten. Volodja, som de ständigt kallade honom på Leninmuseet, följde säkert som liten pojke med den tidens brandekipage, som körde till brandstationen tvärs över gatan. Pappa var inspektör för skolväsendet i regionen. Under pappans karriär öppnades 256 skolor med ryska som undervisningsspråk och 89 skolor med något annat undervisningsspråk i guvernementet Simbirsk. Stora framsteg.
Äpplet faller inte långt från trädet, brukar man säga. När jag beskådade kvarteret, stadsbilden och Volodjas skola, undrade jag om äpplet ändå inte fallit ganska långt från trädet. Ingenting i omgivningen tydde på att en person med denna bakgrund skulle bli världens kändaste revolutionär. Att även Alexander Kerenskij, statsminister för övergångsregeringen 1917, också var från samma stad och avlägset familjebekant med Lenin, är något av en ödets nyck. Den ena Simbirskbon störtade den andra natten till den 7 november, vilket ledde till Finlands självständighet.
När man rör sig längs Volgafloden är det tydligt att detta område sedan länge varit en pulsåder för det ryska riket. Lenin tillbringade hela sin ungdom i olika städer längs Volga. Jag kan inte undgå att reflektera över om inte oktoberrevolutionen också var ett resultat av regionalt missnöje som sedan kanaliserades via bolsjevikerna. En intressant tankelek, som jag aldrig har sett en analys på.
Vinnaren skriver historia. Ingenting är mera sant än det. På min resa som fortsatte norrut till Tatarstan besökte jag platsen där Volgabulgarerna hade tagit emot Bagdads sändebud år 922 för att anamma islam. Detta var ett strategiskt drag för att profilera sig gentemot det khazariska riket i sydväst, vars ledande religion var judendomen. Volga, och i detta fall staden Bolgar, var en nordlig gren av Sidenvägen och samlade yrkesmänniskor från den tidens världs alla hörn. Detta måste ha varit ett ställe som många vikingar besökte och någon kanske bosatt sig i. Volga var vägen från Mälardalen till Kaspiska havet. Tyvärr har flera vikingagravar längs Volga gått förlorade i och med att sovjetväldet höjde vattennivåerna i Volga när vattenkraften byggdes ut. Senast på 1950-talet fick man börja använda alldeles nya kartor för Volga då miljön hade förändrats till oigenkännlighet. Till exempel invånarna i staden Spassk flyttades helt bort och resterna av staden befinner sig i dag delvis under vatten.
Vikingarna och Volgabulgarerna finns inte kvar. Mongolerna som tog över efter dem finns inte kvar. Khazarerna finns inte kvar och inte Tsarryssland eller Sovjet. Utan dem blir det förstås lättare att skriva historia.
”Jag kan inte undgå att reflektera över om inte oktoberrevolutionen också var ett resultat av regionalt missnöje som sedan kanaliserades via bolsjevikerna.”