Kanske de har ätit av innehållet i en läkarväska som något Tour de Franceteam glömt på någon bensinmack. De skriker som ständigt svedda av en blåslampa.
Måsarna. De är de första som välkomnar oss i Dieppe, den gamla vikingastaden i Normandie. Och det är inte vilka måsar som helst. Galna måsar!
Stefan Lundberg irriterar sig på måsarna i Normandie.
Jag somnar till deras skrik, jag drömmer om deras skrik, jag vaknar till deras skrik. Jag blir galen av deras skrik. Som infödd helsingforsare kunde jag aldrig tro att måsars skrän kan irritera mig. Det har alltid känts hemvant. Men måsarna i Dieppe är som om de var drogade. Kanske de har ätit av innehållet i en läkarväska som något Tour de France-team glömt på någon bensinmack. De skriker som ständigt svedda av en blåslampa.
Men stänger man öronen så är Dieppe en OK stad, just så skrovlig, saltstänkt och skön som riktiga hamnstäder är.
Allt förändrades när vi cyklade in i Normandie. Geografin, husen, människorna.
Ju närmare man kommer kusten desto mer sparsmakad blir naturen. Ibland känns det som om man cyklade på Gotland. Husen går än en gång över i korsvirkesstil och rödtegel, nästan i brittisk tappning. Människor och språk låter mer nordiskt kortfattat än i resten av Frankrike. Luften får en fräschör och ett stänk av sälta som låter oss ana den väntande oceanen.
I ostkupan
Den rödkindade unga servitören rabblar med kulsprutehastighet upp namnen på ett dussin ostar under glaskupan på serveringsvagnen. Inte ens Pirjo, som har kläm på franskan, hänger med. Ingen chans att belevat säga ”en bit chevre, en liten, liten bit av camemberten…”. Det är bara att peka på ostbitarna och visa med tummen och pekfingret hur mycket man vill ha.
På hotell Les Airelles i Neufchâtel-en-Bray inser vi att nu befinner vi oss i Frankrikes ostkupa. Osten med samma namn som staden, är den äldsta av alla de normandiska ostarna. Den serveras med allt tänkbart, från omeletter till musslor, och den smakar verkligen som alla ostars moder.
Vi tog fatt i cykelrutten L’Avenue Verte, den gröna vägen mellan Paris och London, i urgamla franska kungastaden Senlis. I början hade vi stora svårigheter att följa rutten och jag hann åtskilliga gånger förbanna de franska skyltmakarna medan Pirjo koncentrerade sig på att kolla kartan i stället för att svära. Men när vi kommer allt närmare den franska västkusten blir skyltningen bättre. Vi kan cykla på de mest fantastiska smala vägar helt utan annan trafik. Vi ser knappt några cyklister heller. Det är först när vi närmar oss Dieppe, med livlig färjetrafik till England, som de första brittiska långfärdscyklisterna uppenbarar sig.
Från att mer eller mindre hela cykelresan ha badat i svett både dagar och nätter möter vi finsk sommar i Dieppe. Täckjackan som nyss kändes överflödig kommer väl till pass när vi äter världens färskaste ostron på strandkrogen L’o 2mer, vars konstiga namn antagligen är en ordlek, som jag tror betyder ”Havsvatten”.
Glad överraskning
Det bästa med vårt lilla cykeläventyr är improvisationerna. Eftersom vi sällan, och speciellt nu när orken ibland på eftermiddagarna börjar tryta, vet hur långt vi orkar eller hinner cykla före mörkrets inbrott måste vi chansa vid valet av nattkvarter. Så gick det härom kvällen. Vid 16-tiden, efter många och långa avvikelser från den planerade rutten på grund av uppdykande sevärdheter, bokar vi mer eller mindre på måfå en lägenhet i en by vid namn Ault.
Väl framme visar det sig vara en förbommad villa, som dessutom är försedd med skylten ”Såld”.
Okej, nu blev vi blåsta, är den första tanken. Men efter att ha ringt det angivna telefonnumret får vi exakta anvisningar om var nyckeln lig
ger och beskedet att vi inte behöver ha bråttom nästa förmiddag. ”Stanna och njut”, säger värdinnan på telefon.
Villan ligger högt uppe i byn och vår lägenhet på övre våningen har en stor balkong mot havet. Stekt lax till tagliatelle och tartarsås med ett rosévin för 4,70 euro avslutar en lång dag. En dag som fört oss förbi hundrade kohagar, betande gulbruna hästhjordar, fiskelägen, längs bråddjupa klippor och genom gulgröna linåkrar.
”Grönt, frodigt, farligt”
Skyltar med dramatiska varningstexter kantar vägen när vi cyklar uppe på de höga branta alabasterklipporna, kalkstensklipporna. Varningsskyltarna är inte överdrivna. Klipporna som störtar lodrätt ner i havet är ofta över hundra meter höga och de är inte försedda med några skyddsstaket. Döden är bokstavligen följden av ett felsteg. Tar man det steget finns det ingenting att klamra sig fast vid.
På vissa avsnitt är de gamla landsvägarna avstängda för all trafik, eftersom de går för nära stupet.
Långa sträckor cyklar vi på smala grusvägar som ringlar sig genom låglänt marskland. Tidvis avbryts det enformiga landskapet av stora vattenreserver där man odlar fisk. I en sådan damm sitter en fågelflock fullkomligt orörlig. Det tar ett ögonblick innan det går upp för oss att någon placerat ut tiotals vättar som ska locka till sig sjöfåglar. Mycket riktigt hittar vi till slut vättaskåran som försetts med ett tak där skyttarna kan lurpassa.
Le Tréport är en av de små hamnstäderna längs kusten som vi viker in till. De bastanta fiskebåtarna dunkar in och ut ur hamnen som omges av enorma vågbrytare. På kajen ligger tusentals gröna mjärdar och fiskegarn på tork. Grillad sill är den stora läckerheten och varje år i november ordnas det en festival till sillens ära.
Efteråt, när jag tittar på akvareller som britten William Turner målade 1845 i just Le Tréport, inser jag att vi har stått på exakt samma fläck och tittat ut över hamnen. Turner målade, jag fotograferade.
På andra sidan hamnbassängen breder en av de äldsta franska semesterorterna, Mers-les-Bains, ut sig. De unika strandvillorna från 1800-talet i La belle-epoque- och Art Nouveau-stil, med sina granna, pastellfärgade verandor är i dag skyddade och liknar ingenting vi sett under vår nu tvåtusen kilometer långa cykelfärd.
Simförbud verkar gälla nästan överallt längs kusten, eller så är simning tillåten endast vid noga angivna tidpunkter. De stora tidvattensvariationerna i Engelska kanalen medför starka strömmar som i ett huj för ut en simmare till havs. Vid den vita kusten i Cayeux-surMer förstärks fenomenet ytterligare av floden Sommes utflöde. Somme för med sig den vita sanden som bildar de vackra svepande kontrastera som inspirerat landskapsmålare i hundratals år.
Samma stränder och marskområden har varit skådeplats för hårda strider under båda världskrigen. Vid första världskrigets Somme-offensiv stupade och sårades över en miljon man.
Resterna av Hitlers omtalade Atlantvall, som skulle skydda det av Nazityskland ockuperade Europa mot en förmodad offensiv från de allierades sida, finns fortfarande kvar på det 130 km långa kustavsnittet vi kör längs. En gigantisk tysk bunkerkonstruktion ligger kullvräkt på stranden, som om den var en Legokloss. Den omskrutna vallen stod sig inte mer än några timmar när offensiven väl började.
På sandbankarna utanför betongkolossen ligger en sälkoloni och roar sig med att titta på fåniga människor som stirrar på dem med kikare och långa teleobjektiv. Sälarna har utvecklat en så perfekt skyddsfärg att 99,99 procent av besökarna antagligen aldrig skulle se sälarna om de inte vore nämnda på färggranna skyltar.
Frågan är nu hur länge vi kommer att stå oss. Fortfarande kastar vi oss med samma iver i sadlarna varje morgon, men tröttheten kryper nu in i kroppen allt tidigare på eftermiddagen. Fyrtio dagar på vägen och det ideliga upp- och nerpackandet börjar ge sig till känna.
Skyltar med dramatiska varningstexter kantar vägen när vi cyklar uppe på de höga branta alabasterklipporna.