Diplomati är enda vägen
Iran höll sig till det år 2015 ingångna kärnavtalet i ett år efter att president Donald Trump meddelat att USA bryter det. Nu svarar Iran med att bryta mot avtalet. De tillspetsade situationen hotar också transporterna genom Hormuzsundet.
Trump hörde till dem som tidigt motsatte sig avtalet med Iran som förhandlades fram under hans företrädare Barack Obamas tid. Avtalet från år 2015 berör också Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Ryssland och Kina som fortfarande står bakom kärnteknikavtalet. Ingen betraktade avtalet som fullständigt, men det var ett steg i rätt riktning.
Så visst har Trump varit konsekvent – men inte särskilt vis.
USA:s sanktioner mot Iran gör det i praktiken omöjligt för europeiska företag att uppfylla löftet att investera i Iran, eftersom de riskerar att drabbas av de amerikanska sanktionerna. Iran har kritiserat EU för bristande stöd. Nyligen bröt Iran mot de gränser för anrikat uran som överenskommits i avtalet.
Iran säger att målet inte är att utveckla kärnvapen utan att kärnkraften ska användas i fredligt syfte. Sedan avtalet trädde i kraft har FN:s atomenergiorgan IAEA:s inspektörer rätt obehindrat kunnat granska Irans kärnteknik. Och trots att Iran nu ökar anrikningen är den ännu på en nivå långt ifrån vad som behövs för kärnvapen. EU har kraftigt understrukit att Iran bör iaktta avtalet.
Om man ser enbart på hur USA hanterar andra länder som man inte vill att ska utveckla kärnvapen är den närmaste jämförelsen Nordkorea. Förvisso vandrade Trump ut från ett möte med Nordkoreas ledare Kim Jong-un i våras men för några veckor sedan var det idel ryggdunkningar och leenden.
Officiellt säger man det inte rent ut, men det finns en rätt utbredd och välgrundad uppfattning bland analytiker om att USA i tysthet har accepterat att Nordkorea har kärnvapen och inte kommer att skrota dem. Målet är nu att se till att kapaciteten inte byggs ut, heter det.
Varför är man då så kitslig på amerikanskt håll när det gäller Iran – trots att landet försäkrar att det inte har planer på att utveckla kärnvapen? Förklaringen är delvis den att det finns en befogad misstanke om Irans avsikter. Det är inte heller någon hemlighet att Iran strävar efter att vara den dominerande makten i området.
De planerna passar inte Saudiarabien och framför allt inte Israel – och därmed inte heller USA.
Iran är Israels ärkefiende och under Trumpadministrationen har stödet för Israel ytterligare befästs.
Attackerna mot två oljetankrar i juni i Persiska viken, beslagtagandet av en iransk oljetanker utanför Gibraltar förra veckan (som skedde med brittiska styrkors hjälp) samt uppgifterna om att iranska revolutionsgardet tros ligga bakom försöket att stoppa en brittisk tanker i Hormuzsundet i onsdags visar också hur situationen trappats upp på bara några veckor.
Iran avvisar beskyllningarna om händelserna i Persiska viken men har sagt att man kommer att hämnas beslagtagandet av den iranska oljetankern, som stoppades för att den var på väg till Syrien, vilket strider mot EU:s sanktioner.
Hur man ska komma ur det rådande dödläget är en fråga där svaret lär dröja. Israel tar om sitt parlamentsval i höst för att försöka skapa en regeringsbas. Irans agerande kan snarare stärka än försvaga den hårda politikens falang. Det pyrande oljetankerkriget kan vara ett led i denna hårda iranska falangs strategi. Det är en oerhört farlig väg.
Risken är stor för misstag och missförstånd som kan leda utvecklingen i en riktning som ingen vill se. Men att försöka tvinga Iran på knä genom att bomba landets kärnanläggningar innebär inte att man kan eliminera den kunskap som redan finns eller slå ut alla faciliteter i anslutning till kärntekniken som Iran har. Priset skulle också bli högt.
Det finns ingen annan väg än diplomati som kunde leda till att pendeln svänger.