Taxilagen en fråga om konsumentskydd

TAXIREFORMEN Vid det här laget vet vi alla att taxireformen blev ett monumentalt misslyckande. För kunderna, för klienter som använder FPA-taxi och för trafikanterna själva. När det gäller FPA-taxin blev reformen dyrare för den offentliga ekonomin och besvärligare för klienterna. Nu förväntar sig många medborgare att regeringen Rinne förevisar den tro på välfärdssamhället och den empati som den förra regeringen saknade och reder upp härvan.

Det nuvarande systemet baserar sig på ett förhärligande av den företagsekonomiska konkurrenssituationen, ett tankesätt som den förra regeringen odlade med arrogans. Effekterna av reformen talar tydligt emot det resonemanget.

För det första, taxikunderna. Konsumenterna i Finland har vant sig vid trygghet och fungerande system. När man stiger in i en taxi, förutsätter man att den har en taxameter installerad och att taxorna är fastställda. Den enskilda kunden skall inte behöva komma överens med den enskilda chauffören om den aktuella resan i någon sorts huggsexa i taxidjungeln.

För det andra, FPA:s taxiklienter. Resultatet blev att det slösar med offentliga medel och att taxitrafikanternas verksamhetsförutsättningar försämrades. Samtal med flera olika taxitrafikanter ger ett exempel på slöseriet: tidigare debiterade en trafikant FPA 225 euro för en tur- och returresa mellan Jakobstad och Vasa med samma klient(er). I dag debiterar en trafikant 150 euro för ditresan och en annan trafikant 150 euro för returen. Resan blev alltså 75 euro dyrare. Detta försöker FPA kompensera genom att köra över läkarintyg med ”ej samåkning” och packa så många sjuka och åldriga klienter som möjligt i samma bil. Av allt att döma besitter FPA:s handläggare en större medicinsk kunskap än läkarna som skriver intygen och faktiskt träffat klienten, men det är en annan diskussion för en annan gång. Samåkning gör att till exempel sträckan Vasa–Jakobstad med utvikningar längs vägen kan ta 3 timmar eller mera, en sträcka som annars tar 1,5 timme, max. 1 timme 45 minuter. För cancersjuka klienter som åker exempelvis till strålbehandlingen fem vardagar i veckan handlar det om tunga ”arbetsdagar”.

För det tredje, trafikanterna, ekonomin och miljön: Idén att fri konkurrens innebär att samma bil inte tar samma klient tillbaka fungerar kanske i centrala Helsingfors. Körning till HUCS, sedan till närmaste stolpe. Men hur fungerar det vid en körning från landsorten till Vasa, när ”hemmastolpen” är i Närpes? En lokal körning i Vasa kompenserar inte den långa hemresan utan passagerare.

I den heliga ”konkurrensens” namn ska alltså alla trafikanter få något, men ingen för mycket. En resa, men sällan returen. Hur gick månne det företagsekonomiska tänket här? En trafikant debiterar 150 euro för exempelsträckan Jakobstad–Vasa, men kör hem tom. En annan trafikant från exempelvis Kristinestad väntar i Vasa och får en körning till Jakobstad, inte till Sydösterbotten – sedan kör hen hem tom Jakobstad–Kristinestad. Finns det ekonomi i detta, nationellt och företagsmässigt? Hur blev det med miljötänket? Trafikanterna har ålagts att hålla bilar som går under vissa utsläppsvärden för att komma ifråga för FPA-körningar. Sedan ser systemet till att de kör tomma under halva färden, returen, som alltså kan bli dubbelt så lång i jämförelse med den ursprungliga körningen.

Efter att ha rest med en släkting under fyra veckor har jag tillräckligt med material om sjukhustaxiresandet för att erbjuda Karleby UF ett antal sketcher till nästa nyårsrevy. Trafikminister Sanna Marin (HBL 3.7) lovar att åtgärda taxilagen och visar på att den öppnat för grå ekonomi (se ovan, taxametrar och fastställda taxor). Hon nämner också FPA-klienterna, ”folk som redan befinner sig i en svår situation”. Bägge de aspekterna är viktiga. Den som är frisk orkar skämta om nyårsrevyn. Det är tyngre för den som är sjuk, trött av oro och behandling och kanske dessutom till åren kommen.

I själva verket bör frågan granskas som en konsumentskyddsfråga, och en fråga om trygghet för medborgarna, vilket öppnar helt nya perspektiv. Det handlar om vår rätt att kunna lita på våra serviceinrättningar, för som en sådan ser vi gärna taxibranschen. Det handlar också om att ge en serviceinrättning som FPA (service är dess uppgift, inte att vara en stat i staten) vettiga lagar att arbeta efter och direktiv som inte tolkas olika på olika geografiska områden.