Konsten att lyssna på andra
Bland de mest utmanande och tyvärr också mest förbisedda uttalandena av Jesus finns orden ”döm inte, så blir ni inte dömda”. I likhet med många andra av de höga etiska idealen i Bergspredikan är det tämligen lätt att hålla med Jesus i teorin. Desto svårare är det att leva upp till orden i sin egen vardag.
En orsak till att det är svårt att låta bli att döma eller åtminstone bedöma andra är att många mänskliga aktiviteter oundvikligen innehåller moment av bedömning. Lag och ordning upprätthålls i samhället genom att det finns poliser och domare som tillämpar och tolkar lagarna. Till journalisternas uppgifter hör att granska och bedöma hur makthavare och ledare inom affärsvärlden sköter sina uppdrag. Konst och litteratur förutsätter att det finns vanliga människor som har åsikter om konstupplevelsen och är beredda att betala för den, samt att det finns erfarna kritiker som uttalar sig om det konstnärliga värdet hos produkten. Lärare vägleder studerande och bedömer deras prestationer.
De flesta idrottsgrenar bygger på att det finns någon som övervakar att reglerna följs och att de tävlande deltar på lika villkor. I bedömningssporter som konståkning, redskapsgymnastik eller backhoppning har domarna sista ordet när det gäller att värdera och jämföra idrottarnas prestationer. Det är också svårt att tänka sig en officiell ishockey- eller fotbollsmatch utan en domare.
Det finns alltså mycket i livet som inte kan mätas och vägas objektivt, utan förutsätter moment av bedömning. Vi är i många situationer utlämnade åt andras omdöme och tolkningsförmåga. Det här öppnar dörren för oavsiktliga misstag och subjektiva felbedömningar. Men är det inte nödvändigt att vi inser, att mycket i livet inte kan kontrolleras med hundraprocentig garanti?
När personer som har överkommit svårigheter i sitt liv och har lyckats skapa sig en karriär blir intervjuade säger de ofta: Jag har lärt mig att gå min egen väg, oberoende av vad andra tycker och tänker om det. Bakom den här insikten kan finnas en nödvändig uppgörelse med föräldrar, lärare eller andra auktoriteter som i jantelagens anda har förklarat; du skall inte tro att det blir något speciellt av dig.
Samtidigt kan jag inte undgå att fråga mig, vad som går förlorat om vi så här tydligt markerar vårt oberoende i relation till andra. Vårt behov av självständighet får ju inte gå ut över andra som berörs av våra livsval. Det finns många situationer i mitt liv då jag efteråt har tvingats konstatera att jag tvärtom borde ha lyssnat ännu mer lyhört på mina medmänniskors åsikter och erfarenheter, än vad jag gjorde.
Det gäller alltså att hitta en medelväg mellan att å ena sidan osjälvständigt vara alltför beroende av andra människors tyckanden, å andra sidan göra sig okänslig för kritik genom att vägra lyssna på hur andra tänker och känner inför det vi håller på med. Att andra människor har åsikter om det vi gör behöver ju inte automatiskt innebära att de dömer oss.
”Att andra människor har åsikter om det vi gör behöver ju inte automatiskt innebära att de dömer oss.”