Victor Salazar är en motvillig frihetshjälte.
Fotografen Ronaldo Schemidt vann 2018 utmärkelsen World Press Photo för bilden av Victor Salazar som omslöts av lågor från en exploderad bensintank under en demonstration mot regeringen i Caracas. Sedan dess har Juan Guaidó utropat sig till tillförordnad
För två år sedan togs det världsberömda fotografiet på Víctor Salazar, när han sattes i brand under demonstrationer i Venezuela. Då drömde Victor och hans kamrat Kirvin om att bli frihetshjältar. Linnea Fehrm träffade dem i slutet av 2017. Vad hände sedan?
Venezuela den 3 maj 2017. En man brinner i centrala Caracas. Runt omkring smattrar pressfotografernas kameror medan de försöker fånga mannens hopplösa flykt på bild. I bakgrunden ekar slagorden från tusentals demonstranter.
Fotografen Ronaldo Schemidt berättar senare att en grupp demonstranter hade drabbat samman med säkerhetsstyrkor och tagit en militärmotorcykel som trofé. En av dem hade sparkat på motorcykelns bensintank, som exploderade från gnistorna av en kvarliggande brännflaska. Lågorna omslöt den springande mannens kropp.
Ronaldo Schemidt kommer 2018 att vinna världens mest prestigefulla utmärkelse för pressfotografer, World Press Photo, för sin bild på händelsen. Mannen i lågor kommer mer än någon annan att få symbolisera de regeringskritiska protesterna som ägde rum i Venezuela mellan mars och juli 2017. Oppositionella medier använder fotografierna som ett exempel på Venezuelas frihetskamp. President Nicolás Maduro säger att de används för att rättfärdiga och plantera hat mot regeringen.
Ärrad kropp
En knapp vecka efter olyckan när lågorna kring mannen har förbytts i bandage, publicerar han en video från sjukhussängen. Han uppmanar människor att fortsätta demonstrera.
– Men inte i mitt namn, för mitt namn har ingen betydelse. Gå ut på gatorna för Venezuela. Snart hoppas jag att diktaturen faller, säger han med matt röst och svullet ansikte.
Han heter Víctor Salazar och är från staten Bolívar i östra Venezuela. Han säger att han har fem syskon och skilda föräldrar. Han berättar om floden Orinoc, som flyter genom Bolívar från oljebältet med samma namn, och guldet under marken som försörjer stora delar av invånarna i hans hemstad.
Vid tiden för olyckan var han 24 år och studerade kemi. Sedan dess har han jagats av mediehus och journalister men tackat nej till alla intervjuer. Sitt enda undantag gör han medan vi går mot platsen för eldsvådan. Víctors ärrbildningar täcker 72 procent av hans kropp och måste skyddas från den gassande solen med heltäckande jacka och keps.
– Mina armar ser fruktansvärda ut. Ärren gör att jag inte kan röra den här armen bakåt, säger han och visar med en liten gest.
När vi går längs Avenida Fransisco är det mer än tre månader sedan röken skingrades i Caracas. Ett egendomligt lugn råder på gatorna. Slagorden hänger kvar på planscher som delvis är nedrivna: NEJ TILL DIKTATUREN. NER MED MADURO. Snart kommer det att utlysas förtida presidentval, men det vet ingen om ännu.
Trött på att vara politisk symbol
Víctor säger bestämt nej till att visa armarna på bild. Han tycker inte om att prata om eldsvådan och är trött på att användas som den politiska symbol han aldrig bett om att bli.
– Under flera år engagerade jag mig för oppositionen inför valen. Demonstrerade, delade ut flygblad. Men jag ville aldrig bli en politisk figur, förstår du?
Víctor började hoppas på politiken efter att Henrique Capriles, guvernör för den välbärgade staten Miranda, lanserades som oppositionell presidentkandidat inför valet 2013. Att Henrique Capriles tillhör centerpartiet Primero Justicia, medan Víctor snarare är vänstersympatisör, tycker han inte spelar någon roll.
– Jag vill ha jämlikhet så jag har nog ett socialistiskt sätt att tänka. Men jämlikhet finns inte i Venezuela. Ost och kyckling, och andra självklara varor har blivit lyxvaror. Vanligt folk har blivit ofrivilliga vegetarianer, vi köper det billigaste vi kan hitta för att överleva, säger han och fortsätter:
– Vi har en hundra procent kapitalistisk regering. Makthavarna lever på bekostnad av oss andra och bryr sig inte om hur vi har det.
I valet 2013 förlorade Henrique
Capriles med liten marginal mot Nicolás Maduro från det regerande socialistpartiet, men förblev presidentens starkaste utmanare. I april 2017 meddelade regeringen att Henrique Capriles uteslutits från politiken under femton år. Det gjorde honom till en i raden av oppositionspolitiker som bannlysts eller fängslats i Venezuela under de senaste åren.
Regeringens motivering till bannlysningen var att Capriles brutit mot avtalslagar och missbrukat donationer. Oppositionen kallade det för en del av en strategi för att få bort deras huvudkandidater. De uppmanade sina anhängare att protestera mot regeringen, maktmissbruket och vanstyret. Víctor var en av dem som lyssnade.
– Min familj visste ingenting. Jag hade inte berättat för dem att jag åkte till Caracas, säger han.
Historiska protester
Det var första gången Víctor besökte mångmiljonstaden. Över den regnade tårgas och gummikulor. Protesterna var de största som ägt rum mot Venezuelas socialistregering sedan maktövertaget 1999.
Víctor anslöt sig till en grupp maskerade, löst organiserade ungdomar som blockerade vägar och intog protesternas frontled. En av dess mest hängivna medlemmar var 18 år när han mötte Víctor i folkhavet på Avenida Fransisco.
Han heter Kirvin Gonzalez och studerar företagsadministration. Han har en snedklippt lugg som hänger över ett par pliriga ögon. Kirvin minns fortfarande känslan av att avlägsna Víctors brända tröja från hans vätskande, blodiga kropp.
– Vi som var närmast drog i väg motorcykeln och försökte få honom att sitta upprätt så att vi kunde få av honom tröjan, det var horribelt. Allt var ett kaos, säger han.
I slutet av 2017 vandrar Kirvin ändå längs avenyn med märkbar nostalgi.
– Den här gatan var full med folk. Det var en mäktig känsla. Jag kände mig unik, jag var en som vågade gå i frontlinjen. I demonstrationerna fick jag utlopp för min ilska, jag bar på så mycket ilska överallt, jag kände att regeringen tagit min framtid ifrån mig.
Varje dag under fem månader var Kirvin och hans maskerade kamrater längst fram i protesterna. Regeringsanhängare anklagar dem för att ha vandaliserat egendom och attackerat Maduros supporters. Enligt Kirvin tog de övriga demonstranterna emot dem med applåder och hejarop.
Vad kommer att hända om Maduro vinner valet 2018? – Gatorna kommer att brinna. Vi behöver bara en knuff från något starkare, som militären. De har vapnen. Vi unga kan bidra med mod, svarar han innan vi skiljs åt i novemberskymningen 2017.
Misslyckad revolt
Två månader efter Víctors olycka avtog demonstrationerna. Deras främsta mål, att förhindra en kontroversiell grundlagsförsamling att ta form, hade misslyckats. I slutet av juli 2017 ordnades i stället val av församlingens medlemmar. Deras uppgift skulle bland annat bli att ta över det oppositionsdominerade parlamentets makt att skriva om grundlagen.
I oktober samma år arrangerades regionala val där fyra oppositionella guvernörer svor trohet till grundlagsförsamlingen. Det väckte våldsam kritik från delar av oppositionskoalitionen som blev mer splittrad än någonsin.
Víctor vandrar från olycksplatsen med tom blick. Från tiden då han steg av bussen i ett tårgasrökigt Caracas och hoppades på att bli en del i en oppositionell revolt finns bara ärren kvar.
– Jag vill inte ha hjälp av oppositionen för mina brännskador. Jag vill inte att de ska använda sig av mitt fall för jag är besviken på dem. De utnyttjade oss unga. De uppmanade oss att ta över gatorna och det gjorde vi, säger han.
Även om han ogillar den mediala uppmärksamheten inser han att det är den som möjliggjort hans vård.Venezuelaner i USA, Kanada och Europa har skickat läkemedel och specialkost. Víctor har fått sina 37 operationer och otaliga laserbehandlingar utan kostnad.
Uppmärksamhetens yttersta pris är hans egen säkerhet. Dagen efter olyckan arrangerade regeringen en presskonferens där inrikesminister Néstor Reverol beskrev honom som en del av en terrorgrupp. Víctor berättar om en nyhetsartikel där han anklagas för att tillhöra en väpnad organisation som tränas och betalas av oppositionen.
Han säger att han inte längre känner sig trygg på stan.
Flyktplaner
– Sedan jag kom ut från sjukhuset har jag hållit låg profil. Många tror att jag fortfarande är inlagd, det är bara mina närmaste som vet var jag bor. Just nu letar jag efter sätt att flytta utomlands. I Venezuela finns inga alternativ längre.
Innan vi skiljs åt frågar han om jag vet någon som kan hjälpa honom att få ett pass. Krisen i Venezuela har medfört månadslånga väntetider till den kollapsande passmyndigheten och en dyr, svart passmarknad. Víctor säger att han inte vet vilken tjänsteman han vågar lita på. Han är rädd att bli igenkänd eller finnas på någon terrorlista.
I maj 2018, kort efter att Nicolás Maduro blivit omvald i ett ifrågasatt presidentval, får jag ett meddelande av Víctor. Han är på väg till Peru utan pass.
Mer än fyra miljoner människor har flytt Venezuela de senaste åren, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Det gör migrationen från Venezuela till den största i Latinamerikas moderna historia.
De flesta av migranterna beger sig till Colombia eller Peru. Enligt det peruanska migrationsverket saknar en femtedel av flyktingarna pass.
Under tiden känner sig Kirvin alltmer ensam i väntan på nya demonstrationer. Av hans kamrater från protesterna har majoriteten migrerat eller fängslats. Kirvin har inte längre råd att studera och tar jobb på ett bageri.
Efter nästan ett års heltidsarbete lyckas Kirvin spara till en mobiltelefon. Kort därefter skriver han ett meddelande på Facebook: Polisen stal min telefon. Det blir till att spara igen. Venezuelas inflation, som är världens högsta, gör att ungefär tio månaders minimilöner motsvarar priset på marknadens billigaste telefoner.
Uppmaning från militärbasen
Den 30 april 2019 kommer nyheten som Kirvin har väntat på under ett och ett halvt år. Oppositionsledaren Juan Guaidó publicerar en video från en militärbas i Caracas. Bakom honom står män i militäruniform. Han säger att kampen mot Nicolás Maduros presidentskap går in i sitt sista skede.
Landets styrkor har fattat det rätta beslutet, och de räknar med det venezuelanska folkets stöd, säger Juan Guaidó.
Kirvin lyssnar exalterat till Guaidós uppmaning om demonstrationer som ska locka militären att gå över till oppositionens sida. Han letar fram en svart halsduk att vira över ansiktet och tar tunnelbanan till Avenida Fransisco.
När han ansluter sig till folksamlingen märker han att de övriga demonstranterna undviker honom och hans maskerade kamrater.
– Allt har förändrats. Om man förr kom med täckt ansikte sa folk ”Titta, en frihetshjälte”. Nu ser de oss som kriminella och våldsbejakare. För två år sedan kunde vi unga organisera oss och andra följde efter, nu går folk bara ut om Juan Guaidó kallar till demonstrationer, säger han en månad senare.
Protesterna ledde inte till att militären bytte sida. I stället berättar Kirvin om hur militär och väpnade civila gick till attack mot demonstranterna. Efter några dagar samlade manifestationerna, som enligt Juan Guadó skulle bli de största i Venezuelas historia, enbart några hundra personer.
Ge upp eller fortsätta kämpa
Kirvin har bestämt sig för att engagera sig i en oppositionell studentrörelse i stället för att hoppas på gatorna. Nästan hela hans familj har lämnat landet men Kirvin kommer att stanna och kämpa för Venezuela, säger han.
– Jag tänker inte ge upp. Jag känner att jag måste fortsätta, för ingen annan kommer att föra min talan.
Víctor bor och arbetar i Perus huvudstad Lima. När mediehus från London till New York har ringt hem till honom för att få prata med den okända mannen på World Press Photo, är det hans syster Carmen som har svarat.
Víctor ger inte intervjuer men ni kan få prata med mig, har hon sagt. Oftast har hon berättat att Víctor slutat titta på nyheter, inte längre bryr sig om politik och att han försöker glömma det som har hänt.
Två år efter att det världsberömda fotot spreds som en löpeld över jorden, fortsätter Víctor Salazar att vara symbolisk för Venezuela. Ett land där massdemonstrationer förbyttes i massflykt från landet, och tog med sig en stor del av gnistan hos de oppositionella som blev kvar.
Allt har förändrats. Om man förr kom med täckt ansikte sa folk ”Titta, en frihetshjälte”. Nu ser de oss som kriminella och våldsbejakare.
Kirvin Gonzalez