ECB får inte tappa sin integritet

Centralbanken har inte mycket ammunition kvar för att stimulera euroländernas ekonomi. Inflationsmålet har förlorat sin relevans. Christine Lagarde måste med andra ord fundera på vad ECB ska göra.

Det närdes hopp om att en finländare för första gången kunde få en av nyckelpositionerna inom EU. Erkki Liikanens och Olli Rehns namn nämndes i förhandsspekulationerna om vem som blir ordförande på Europeiska centralbanken. Ett tag verkade Liikanen rentav vara förhandsfavorit i enkäter i den internationella finanspressen.

När det kom till kritan blev det ett spel för de stora pojkarna och flickorna. Utnämningen till ECB är en del av ett paket av framför allt Tyskland och Frankrike. Maktbalansen och könsbalansen går hand i hand i en uppgörelse som spräcker glastak utan att rubba den underliggande ordningen i EU.

Utnämningen av Christine Lagarde, chef för Internationella valutafonden och tidigare finansminister i Frankrike, till chef för ECB var ett utslag av en tysk-fransk dragkamp kring centralbankens roll. Om den tyska centralbankschefen Jens Weidmann blivit vald hade det betytt att tyskarnas linje, att ECB ska hålla sig på en armlängds avstånd från den politiska sfären, hade vunnit. Frankrike har alltid talat för en mer politisk roll för ECB, bland annat genom att hantera ekonomiska kriser. Det är vad centralbanken i praktiken gjort under de senaste åren, så Lagarde är helt enkelt en bekräftelse på att det fortsätter.

Det är ingen självklarhet att Lagarde nått så här långt i sin karriär. Ett fall där franska staten under hennes tid som finansminister betalat flera hundra miljoner euro till en affärsman som inte borde ha fått en cent gick till rätten. Utslaget blev att hon gjort sig skyldig till försumlighet men inte till brott. Meningarna är delade om hur skicklig hon var som finansminister, men hennes viljestyrka och ledarskapsförmåga är omvittnade, även i uppgiften att leda valutafonden.

Det väcker förundran att en person utan ekonomisk utbildning väljs till den högsta posten i en av världens viktigaste finansiella institutioner.

Juristen Lagarde är en utpräglad politisk figur och även viceordföranden på ECB, Spaniens tidigare finansminister Luis de Guindos, stärker den politiska orienteringen på centralbanken. Det återstår att se om Lagarde har samma magiska förmåga som Mario Draghi, vars ord om ”whatever it takes”, om att ECB gör allt som står i dess makt för att rädda euron, hade en enorm psykologisk verkan på marknaden.

Lagardes prövning blir att värna om centralbankens integritet och stå emot lockelsen som till exempel Frankrikes president Emmanuel Macron kan känna, att använda ECB för egna ekonomiskpolitiska syften. Sannolikt kommer Philip Lane, ny chefsekonom på ECB och tidigare chef för Irlands centralbank, att vara en arkitekt för de penningpolitiska operationerna.

ECB har köpt statsobligationer för 2 600 miljarder euro på andrahandsmarknaden. Det är en form av stimulanspolitik som kallas för kvantitativa lättnader och som är ett indirekt sätt att skapa nya pengar i omlopp. Valet av Lagarde är en politisk garanti för att denna stimulanspolitik inte tar slut, men frågan är om det längre finns någonting som går att få till stånd med den.

Enligt mandatet ska ECB sätta styrräntan och värna om prisstabiliteten genom ett inflationsmål på litet under 2 procent. När räntan redan pressats ner till noll kommer den troligen att fastna på sin minimala nivå för en längre tid framåt, då en räntehöjning kunde förvärra den annalkande avmattningen inom euroområdet. Det märkliga med inflationen är att den inte tagit fart trots en långvarig uppgång. Centralbanken får göra vad den kan för att få upp inflationen i stället för att bekämpa den.

När varken räntan eller inflationen går att hantera på samma sätt som tidigare måste ECB se över verktygslådan och vad som kan göras med den.

Prövningen blir inte mindre av att mycket återstår med att utveckla bankunionen och mekanismerna för att förhindra finanskriser.