Jag skall göra saker
Jag är femtio år gammal, och skall försöka sluta göra saker för första och sista gången.
Jag är femtio år gammal och gör saker för första gången. Firar påsk utan Leena första gången. Försöker fira Valborg, men ger upp och åker ut med snurran. Tar mig igenom skolavslutningen. Räfsar fram gräsmattan för första gången. Sjösätter båtarna. Tar fram utemöblerna. Äter lunch och frukost ute ensam för första gången. Firar midsommar utan Leena för första gången. Arbetar mig fram emot semester första gången.
Träffar någon för tusende gången och märker att det känns som första gången. Träffar någon för första gången på länge och märker att det känns som förr. Läser en bok om sorg som handlar om första året. Är ängslig änkling och funderar alldeles jättemycket på allt jag skall göra första gången för att så småningom sluta vara det.
Samtidigt bor jag tillsammans med en adertonåring och en femtonåring. Och en måsunge på gården, Måzart, ett urbant ensambarn med gott självförtroende och liten själbevarelsedrift. I sina bättre stunder är hemmet på Brändö en ungdomsgård för både folk och fä, där det händer många saker för första gången. En del av dem när jag inte är hemma. En del av dem sådana jag inte kommer få veta om. Men de händer, precis hela tiden.
På väg ner till sommarstugan på Tvärnö i Sverige är femtonåringens flickvän med. För första gången. Och medan de båda sover längs med E4 från Umeå slår det mig, en tanke att jag har en del att lära av ungdomsgårdens folks sätt att ta sig an saker för första gången. Att närma sig dem med en självklar glädje, och låta dem hända, utan att tänka så mycket på vilken gång i ordningen det är. Att ge erfarenheterna plats, och låta serialiteten falla undan, med Måzarts självförtroende. För det här med första och andra och sjunde och sista gången, de siffrorna handlar inte så mycket om själva erfarenheten, utan om en själv. Som om det första kvällsdoppets kärna inte skulle vara värmen och vattnet och ljuset och kroppen mitt i det, utan jag själv och min tanke om vilket det är i ordningsföljd.
Till skillnad från tonåringarna förstår jag de oöverblickbara konsekvenserna av alla första gånger. Därav ängsligheten. Men jag tror att det hämmar mera än öppnar. Under de fyra och ett halvt år som vi i familjen hann leva med en cancer som när som helst under åren kunde ha inneburit slutet hann vi fundera en hel del på hur man skall leva sitt liv när det ser ut att bli kortare än tänkt.
I det läget är det lätt att börja tänka sista gången. Sista gången Tvärnö? Sista gången jul? Sista gången vi träffar de här vännerna? Sista gången födelsedag, bröllopsdag, adventsglögg? Sista gången sex? Det är ett förgörande tankespår, som låter sentimentalitet och sorg äta upp själva erfarenheten. Psykologerna sade åt oss att inte tänka så. Så vi försökte sluta. Och lyckades rätt bra.
Vissa dagar sitter jag med ett skrivprojekt som gör att jag behöver titta närmare på mitt och Leenas sista år tillsammans. När jag gör det inser jag hur många saker vi gjorde sista gången det året. Utan att göra dem som sista gången. Och därför gav görandet plats, utan att överskuggas av sentimentaliteten.
Jag är femtio år gammal, och skall försöka sluta göra saker för första och sista gången. Jag är femtio år gammal, och skall göra saker.