Demografins djävul lurar under folkhemmets golvbrädor

Inget nordiskt land klarar sin nuvarande ekonomiska utmaning utan att stöda sig på ökad arbetskraftsinvandring. Invandringen verkar dock också leda till högerpopulismens frammarsch, även i länder där arbetsmarknaden fungerar hyfsat bra.

Den nordiska välfärdsmodellen åtnjuter ett brett stöd. Inga politiska partier vill demontera den, och modellen får även beröm i tidningar som Financial Times. Den nordiska välfärdsstaten är en lyckad samhällsmodell som kombinerar ett djärvt deltagande i den globala kapitalismen med socialförsäkringar och offentliga tjänster, som sprider ekonomiska risker och förser medborgarna med färdigheter som kan utnyttjas på arbetsmarknaden.

Allt är fint, varför känna oro? Den fortsatta finansieringen av det nordiska folkhemmet kan på längre sikt ändå visa sig vara knepigare än förväntat – framför allt politiskt.

Här tänker jag främst på den stora demografiska omvandlingen.

Samhället blir i genomsnitt äldre. Det är ingen överraskning, och det har länge kunnat läsas ur befolkningsprognoserna. Det är ändå en stor omvandling. Välfärdssystemen utvecklades under en tid då befolkningens åldersstruktur såg helt annorlunda ut. När man under efterkrigstiden inrättade hälsocentraler, grundskolor, pensionssystem och arbetslöshetsersättningar var finansieringen alltid tillgänglig eftersom den aktiva arbetskraften var stor och växande. Välfärdsstaten krävde endast tillräckligt starkt politiskt engagemang.

Vi vet nu att denna tidigare optimism vilade på en tillfälligt gynnsam åldersstruktur. Kan välfärdsmodellen finansieras när demografin förändras? Det nyktra svaret är att ingen ännu vet. Det hjälper inte att vi är generellt rikare, eftersom ett rikare samhälle också innebär högre välfärdskostnader – i form av höga löner för de offentligt anställda samt höga standarder för sociala inkomstöverföringar.

Den omedelbara effekten av åldrandet är svaga offentliga finanser. När andelen av befolkningen i aktiv ålder krymper, är det svårt att hålla offentliga utgifter och intäkter i balans. Man kan i någon mån parera problemet med skattehöjningar, men skattesatserna är redan ganska höga i Norden.

Den hållbara lösningen på problemet är att öka sysselsättningen – genom att utöka den arbetsföra befolkningen och genom att se till att en allt högre andel sysselsätts effektivt. Vi måste alltså strama åt arbetslöshetsersättningen för att förbättra drivkrafterna för att arbeta, vi måste öka arbetskraftsinvandringen, vi måste höja pensionsåldern, vi måste tillåta lägre ingångslöner för invandrare och lärlingar och så vidare.

Detta anses vara rationell politik, enligt nationalekonomerna. Politiken har däremot visat sig vara svår att svälja för många väljargrupper, allteftersom den alltid brukar leda till att några förlorar ekonomiskt, trots att den genomsnittliga sysselsättningsgraden ökar. För socialdemokratin är dessa reformer synnerligen svåra, eftersom de går stick i stäv mot arbetarrörelsens traditionella strävanden. Resultatet är handlingsförlamning. Det verkar helt enkelt för svårt för socialdemokratin att ta itu med utbudsreformer, trots att arbetarrörelsens ekonomiska sakkunniga mycket väl förstår problemet. Om sådana reformer däremot genomförs av liberala eller borgerliga regeringar har efterföljande socialdemokratiska regeringar ofta gett dem tummen upp efteråt, genom att omfatta reformerna. Så gjorde till exempel den socialdemokratiska Löfven-regeringen i Sverige som kom till makten 2014 efter den reforminriktade Reindfeldt– Borg-perioden.

När en socialdemokratisk regering däremot djärvt på egen hand tar itu med problemet, bestraffas den av sina egna väljare. Paradexemplet är Tysklands socialdemokratiska förbundskansler Gerhard Schröder, som 2003–2004 genomdrev sina så kallade Hartzreformer. De fick applåder av ekonomer och ledde till en dramatisk nedgång av arbetslösheten. Socialdemokraterna runtom i Europa har dock uppmärksammat att det tyska SPD:s väljarstöd därefter har legat på en permanent lägre nivå än förut. Arbetarväljarna upplever åtstramningen av arbetslöshetsersättningen som ett svek.

Ja, reformerna må vara politiskt svåra och de tar tid, säger optimisten, men de går ändå långsamt framåt, måhända via en alternering av högerallianser som driver dem och vänsterregeringar som inte demonterar dem.

Den politiska omvälvningen handlar dock inte endast om instabila regeringar. En annan effekt är att de politiska ytterkanterna förstärks. Detta gäller såväl den vänstra som den högra halvan av den politiska spelplanen. Partierna vänster om Socialdemokraterna brukar inte ens godkänna att det finns ett problem, och många vänsterintellektuella tolkar alla strävanden mot starkare offentliga finanser som ideologiskt driven ”disciplinpolitik”, utan hänsyn till demografin. Detta må verka irrationellt, men vänsterpartierna har kunnat växa på bekostnad av socialdemokratin.

Än giftigare ter sig förstärkningen av den främlingsfientliga högerpopulismen. Högerpopulistiska partier har attraherat besvikna arbetarväljare. Det finns till och med vetenskapligt belägg för sambandet mellan utbudsreformer och högerpopulismens framgångar. En uppmärksammad studie av professor Torsten Persson med flera pekar tydligt på sambandet mellan Anders Borgs (i och för sig bra genomtänkta) reformer och Sverigedemokraternas väljarstöd.

Därutöver kommer den aktuella politiska oron kring invandring. Inget nordiskt land klarar sin nuvarande ekonomiska utmaning utan att stöda sig på ökad arbetskraftsinvandring. Invandringen verkar dock i nästan alla länder också leda till högerpopulismens frammarsch, även i länder som Sverige och Storbritannien där arbetsmarknaden fungerar hyfsat bra.

Här ligger dilemmat. Vi måste reformera arbetsmarknaden och öka arbetsutbudet för att undvika en kris i de offentliga finanserna. Men när vi gör det, får vi en kris i det politiska systemet, så att de yttre kanterna förstärks. Kom ihåg att vi i Finland än så länge är i den inledande fasen av den demografiska omvandlingen. Kommer vi att tämja den demografiska djävulen? Om några årtionden är vi klokare.

Den hållbara lösningen på problemet är att öka sysselsättningen – genom att utöka den arbetsföra befolkningen och genom att se till att en allt högre andel sysselsätts effektivt. Vi måste alltså strama åt arbetslöshetsersättningen för att förbättra drivkrafterna för att arbeta, vi måste öka arbetskraftsinvandringen, vi måste höja pensionsåldern, vi måste tillåta lägre ingångslöner för invandrare och lärlingar och så vidare.

Juhana Vartiainen är politices doktor (nationalekonomi), riksdagsledamot (Saml) och tidigare chef för Statens ekonomiska forskningscentral Vatt.