Våldet och terrordåden har en lång bakgrund
EXTREMISM Tack till Gibril Fodor för redogörelsen om de våldsbejakande rörelsernas utveckling (HBL Debatt 15.7). Det våld och de terrordåd vi ser här och nu har en lång bakgrund, som oftast förbises. Inom psykoanalysen talar man om trauman som överförs från generation till generation. Ju mindre trauman behandlas desto större är risken för att de upprepas på olika sätt. Ja, man kan kanske gå ända tillbaka till medeltiden då kristendomen i Guds namn våldsamt och grymt förföljde den muslimska befolkningen. Också de stora kolonialmakterna utövade förtryck och terror i Afrika och Asien. De utnyttjade befolkningen på alla sätt. Psykoanalytiker, professor Salman Akhtar ritar upp de röda trådarna som finns i historian i sin bok Mind, Culture and Global Unrest (2018).
Min avsikt (HBL Debatt 10.7) var inte att säga att psykoterapi skulle vara den enda rehabiliteringsformen. Målet med psykoterapi är att individen själv inser sina motiv och förstår sitt livs historia, inte att ”diagnostisera fel”. Man kan kanske tro att man är neutral (sekulariserad), men när man jobbar med en människa från en annan (muslimsk) kultur märker man nog att man inte alls är det. Många samtal handlar då om religion och olika kulturella normer. Det är ett känsligt kapitel, där förståelse och jämlik dialog är en förutsättning för förändring. Psykoterapi behöver inte alls vara väldigt lång och dyr nu förtiden. Jag anser fortfarande att den i många fall leder till bra resultat, men inte alltid. Jag har själv konsulterat en bra, erfaren imam någon gång då jag känt att det behövts för att förstå klienten bättre.
Det finns olika grader av radikalisering. Många kan vara mottagliga för rationella förklaringar och undervisning av auktoriteter, men när det gäller totalt radikaliserade eller fundamentalistiska rörelser, som utnyttjar psykologiska mekanismer för att nå sitt mål, är det inte lätt! Akhtar tar i sin bok upp huruvida man kan rehumanisera terrorister och terroristorganisationer, som förlorat sin mänsklighet (dehumaniserats) och som därför är i stånd att döda både andra och sig själv.
Akhtar tar upp tre målsättningar i en sådan avradikaliseringssprocess:
Det gäller att först återuppliva förmågan att tänka hos den förtryckta gruppen eller individen, som oftast levt i kaos och krig. Den fysiska tryggheten är viktig och likaså återuppbyggnaden av självkänslan, undvikandet av förödmjukelse etcetera. En människa kan annars inte tänka klart om sina religiösa och politiska motiv och vara mottaglig för andras åsikter. Därför borde man upprätta särskilda forum där man kunde samtala, sörja och reflektera över händelserna. Där kunde säkert finnas både teologer och psykologer med.
Det är viktigt att minska ilskan (hatet) och frustrationen, som ligger till grund för agerandet av gruppen eller individen och därför är det bra att låta dem ge utlopp för sina känslor, så att de underliggande känslorna av skam och sårbarhet kan komma till ytan. Här kan det vara fråga om verkliga eller inbillade känslor. Detta sker alltså i ordnade grupper.
Man försöker få till stånd en verklig dialog mellan de båda grupperna, som motsätter sig varandra. De borde förstå varandras trauman, historia, målsättningar med mera. Här handlar det om ömsesidig förståelse, vilken leder till insikt och förhoppningsvis fred. Psykoanalytiker, professor Vamik Volkan, som jag nämnde sist är en av dem som på internationell nivå grundat dylika grupper och som varit kandidat för Nobel fredspriset.
Jag är glad över att Fodor tar upp det här ämnet, som borde vara väldigt centralt för oss alla just nu då IS-kvinnors och IS-barns öde behandlas. Det inspirerade mig att ta upp djuppsykologiska begrepp eftersom de inte syns just nu i vår nutida kultur och detsamma gäller säkert också teologiska frågor, som är viktiga om man vill förstå extremismen.
Det finns olika grader av radikalisering. Många kan vara mottagliga för rationella förklaringar och undervisning av auktoriteter.