Lejonkungen fungerar bra – igen
Nyfilmatiseringen av Lejonkungen fungerar förvånansvärt bra – kanske för att filmmakarna inte uppfinner hjulet på nytt, menar HBL:s Krister Uggeldahl.
äVENTYR/DRAMA/ANIMATION
Lejonkungen Regi: Jon Favreau. Manus: Jeff Nathanson. Foto: Caleb Deschanel. Röster, originalversionen: Donald Glover, Beyoncé Knowles-Carter, Chiwetel Ejiofor, James Earl Jones.
I vår serie copyright och inramning är allting, unikt innehåll ingenting, har turen kommit till Disneys Lejonkungen, för många något av en ”generationsroman”, ett kärt barn om man så vill.
Förra gången filmen hade vägarna förbi var resultatet en eldfängd debatt om huruvida stora stygga Hollywood har rätt att kalasa på vitt främmande kulturarv. Vackert så, men så länge finsmakarna till skillnad från populasen låter bli att rösta med fötterna är det bara att gilla läget. Ja, plus att filmmakarna den här gången favoriserar skådespelare med en afro-amerikansk bakgrund.
Hur som helst snackar vi neoklassisk mark, musfabriken Disneys sista stora vrål(satsning) innan Pixar med Toy Story ritade om animationskartan, året var 1994. Sett mot den lekfullt spralliga Pixar-estetiken var Lejonkungen den klassiska sagan mera trogen, en sedelärande historia med högdramatiska Shakespeare-vibbar och några roliga sidospår. Och nu är det alltså dags igen.
För regin står Jon Favreau som faktiskt har erfarenhet av den här typen av operationer. Syftar på nyfilmatiseringen av Djungelboken (2016), en föredömligt inspirerad och välberättad sak.
Far och son, hjärta och smärta
Fungerar gör också Lejonkungen anno 2019, kanske för att filmmakarna inte fått för sig att uppfinna hjulet på nytt. Mycket här är bekant, för att inte säga välbekant, men med tanke på att det nu gått tjugofem år sedan den ”tecknade” upplagan tog i land känns dubbleringarna inte fullt så störande (bortsett från den strikt konstnärliga aspekten).
På tal om tecknat och animerat har nyfilmatiseringen i vissa kvarter framställts som en live action-upplaga, men det är ju en sanning med modifikation. I princip är nya Lejonkungen precis lika animerad som originalfilmen, låt sen vara att det nu handlar om det fotorealistiska.
Som sig bör öppnar filmen med en störtskön, musikaliskt spetsad kameraåkning som väg för den afrikanska savannen och dess djurvärld. På det följer lejonkungen Mufasas visdomsord om livets kretsgång, om att alla har sin plats, allting en mening.
Mufasa (James Earl Jones som repriserar sin roll) är den självskrivna härskaren – ”it’s a man’s man’s world”, hör jag James Brown sjunga – som i början av filmen välkomnar sin avkomma, lejonkrabaten Simba.
Det är en nyfiken en, svår att hålla reda på. Så när farbror Scar (Chiwetel Ejiofor, inte helt i klass med ärkefulingen Jeremy Irons), som själv suktar efter en plats på tronen, tar till orda om elefantkyrkogårdar och annan förbjuden frukt, är Simba (Donald Glover) idel öra.
Sedan går det som det går, att nyfiken-i-en-strut rymmer hemifrån, bara för att kollidera med blodtörstiga hyenor. Och som om inte detta vore nog får farsgubben i samband med ännu ett tillbud sätta livet till.
Vid det laget ser Simba ingen annan utväg än att gå i landsflykt, detta trots att Scar är den egentliga arkitekten bakom Mufasas bortgång. De goda nyheterna: bekantskapen med Timon och Pumba, surikaten respektive vårtsvinet.
Pumba ger järnet
Lejonkungen är vad man med gott samvete kunde kalla för en tre rätters middag. Förutom att det stundvis är spännande så det förslår finns det i filmen en genuint dramatisk ådra, roligheterna inte att förglömma.
Dessvärre vankas det också diverse brösttoner, en himla massa tjat om vikten av att ta ansvar och se till balansen i naturen. Men även om Favreau et consortes här tar i så byxorna spricker, detta samtidigt som Mufasa omvandlas till en fadersfigur av den gamla stammen (lika sträng som rättvis, typ), finns det förmildrande omständigheter.
Tänker i första hand på Timon och Pumba, som med sin sorglösa ”Hakuna matata”-filosofi blåser nytt liv i filmen. Till saken hör att lustigkurren Seth Rogen (Pumba) går på alla cylindrar och sedan några till – hur kul som helst.
En glansbild förtjänar också brittiske komikern och programledaren John Oliver, här i rollen som Zazu, hovtippan. Okej är väl också Donald Glover och Beyoncé Knowles-Carter, turturduvorna, som givetvis gör det mesta av paradnumret Can You Feel the Love Tonight.
Ingen dålig tronarvinge detta, även om de närmast sörjande (på basen av de första kommentarerna) lär riva spelbyxorna. Att göra om Lejonkungen är ungefär som att spela in Ghostbusters med kvinnliga spökjägare, inget man gör ostraffat.