Gräsbeck listar (motvilligt) sina favoriter

– Jag är inte ointresserad av att rangordna, men rankningen har hittills skötts väldigt slarvigt och baserar sig mest på oövertänkta slentrianmässiga lösningar, säger pianisten Folke Gräsbeck. När han pressas lite grann kan han nog göra upp en tio-i-topp-

Folke Gräsbeck liknar sig vid rhododendronodlaren som har gett en bit av sitt hjärta till varje art och blomma. Om han pressas kan han göra upp en lista med Sibelius tio bästa pianostycken, med både välkända och okända.

Folke Gräsbeck, 62, är lika full av frustration som under alla år hittills. Han ojar och vojar sig över hur dåligt folk känner till musikhistorien och hur lätt många tenderar att avfärda en stor del av Sibelius pianoproduktion, också fast man skulle känna till den bara ytligt. Upptäckarlusten saknas och nyfikenheten är enligt Gräsbeck blygsam hos många av hans kolleger, som hellre uppehåller sig med att spela samma komponister hela tiden.

Missnöjet är bekant för alla som har talat musik med Gräsbeck tidigare och ter sig måhända småaktigt, med tanke på de estetiska tvistemålens relevans för en större publik och hela världens väl och ve.

Likväl är Gräsbeck ute i angeläget ärende, när han önskar revidera den kanoniserade uppfattningen om vilka verk som är av större eller mindre värde.

– Största delen av den här repertoaren har odugligförklarats i den goda smakens namn, men alla borde ges en chans att åtminstone höra och jämföra de här styckena innan de avfärdas.

I allt han gör och säger märks det att Sibelius pianoproduktion är en hjärtesak för Gräsbeck – han har ju doktorerat på ämnet och spelat in verken på tio cd-skivor – och i sitt förhållande till pianostyckena jämför han sig med rhododendronodlaren som har gett en bit av sitt hjärta till varje art och blomma.

– Jag är inte ointresserad av rangordning, men den har skötts väldigt slarvigt och baserar sig mest på oövertänkta slentrianmässiga lösningar genom decennierna. Det är Granen, Dess-durromansen och några andra verk som har upptagits i kanon, säger Gräsbeck och vänder sig samtidigt mot en ”suprelativjakt” som han menar har sina rötter i 1950-talets LP-presentationer av “greatest hits” och som inte baserar sig på ”riktig kännedom om verken”.

Det som Gräsbeck vill måla är snarare en stor fresk.

Men om det bara är Granen, Dessdurromansen och några andra verk som spelas, vilka stycken menar då Folke Gräsbeck skulle förtjäna större uppmärksamhet? Vilka verk skulle han lyfta upp om han fritt fick stuva om i kanon?

Gräsbeck kastar sig först lite motvilligt in för att göra upp en tioi-topp-lista och fastnar på vägen vid flera välspelade verk, men nämner ändå tio stycken, som finns listade i faktarutan intill. Musiken finns också tillgänglig som en Spotifylista på HBL.fi.

Hör de pärlande kaskaderna, stiliserade svanarna och liljorna. Som en klingande motsvarighet till jugendtrappuppgångarna i Helsingfors.

Stafett med framstående tolkar

När Folke Gräsbeck har fått frågan om hur många pianokompositioner Sibelius har, har han brukat svara ungefär fyrahundra alster, knappt tvåhundra för piano och drygt tvåhundra med piano. Den senare kategorin domineras av solosångerna (111 stycken), följda av styckena för violin och piano (56 stycken) och kör och piano (19 stycken). Resten är kammarmusik, melodramer och verk där pianot ingår i orkestern.

Men i Korpo gäller det alltså solopianoproduktionen, 187 stycken inalles, och enligt festivalarrangören Petri Kirkkomäki har ett motsvarande maratonlopp aldrig tidigare förverkligats. En grupp på fjorton japanska pianister gjorde en ambitiös satsning under Sibeliusåret 2015, då alla opusnumrerade verk framfördes, men då saknades ungdomsproduktionen och arrangemangen.

För att han själv skulle ha kunnat framföra alla stycken i Korpo