Det finns skönhet i det smutsiga och trasiga
Jennifer Clement står alltid på de föraktades sida. I sin nya bok skildrar hon en mor och dotter som glider från underläge ända ner till katastrofen. Men det blodiga avgörandet ter sig som ett lyckligt slut.
Gun Love. Översättning av Niclas Hval. Albert Bonniers förlag 2019.
”Min mamma var en deciliter socker. Henne kunde man låna när man ville.”
Så öppnar Jennifer Clement, ordförande för PEN International, sin senaste roman Gun Love – uppföljare till den vitt noterade En bön för de stulna. Och redan de första sidorna ger en föraning om en läsupplevelse som går ner till de emotionella rötterna, åtminstone för var och en som är redo att solidarisera sig med de utstötta och marginaliserade i samhället.
För det är dem författaren primärt intresserar sig för, och hennes hantverksmässiga briljans tillåts heller aldrig bli något mer än ett pålitligt stöd för den grovkalibriga historia som kräver att få bli berättad.
Perspektivet ligger hos den i realtid fjortonåriga Pearl vars uppväxtmiljö är framsätet av en bil, en gammal Mercury Topaz som står parkerad i en trailerpark i Kalifornien nära den mexikanska gränsen. Där har den stannat då mamman Margot var sjutton och Pearl nyfödd.
I väntan på bättre tider, som Margot då sagt. Men de bättre tiderna tycks aldrig komma.
”När man bor i en bil är man inte rädd för åska och oväder utan för bärgningsbilar”, konstaterar för sin del Pearl. Både hon och Margot utgår från att de farligaste fienderna ändå alltid är de amerikanska myndigheterna, de som inte har så goda möjligheter att hjälpa men desto större att iscensätta personliga katastrofer för hjälpobjekten.
Vapen också i kyrkan
Margot har levt ett överklassliv som barn, men blivit gravid som sextonåring och då föredragit att ta bilen hon fått som födelsedagspresent och åka i väg framom att berätta något för pappan. Innan hon försvunnit har hon i hemlighet fött sin dotter, utan att pappan noterat vare sig graviditeten eller det nyfödda barnbarnet.
Den växande dotterns syn på att bo i en bil är sedan totalt osentimental; eftersom hon aldrig haft något annat hem kan hon heller inte sakna det. Då blir det naturligt att ta situationen med jämnmod, och sträva efter att göra det bästa möjliga av den.
Men så kommer Eli, mannen som bär en dubbel uppsättning vapen till och med i kyrkan, in i hennes och Margots liv. Därefter har Pearl två tideräkningar: före Eli och efter Eli. ”Jag förstod inte. Hon kunde alla sångerna så varför lät hon sig bli hoptussad och tilltufsad av honom.”
Riktigt längst nere på botten har Margot och Pearl inledningsvis ju inte levt. De har visserligen tekniskt sett varit hemlösa, men något missbruk eller någon brottslighet har för deras del inte funnits med i bilden – förutom i deras näromgivning. Tvärtom har Pearl varje dag gått till skolan, och Margot jobbat som städerska på det närliggande veteransjukhuset.
Men efter att Eli dykt upp börjar det lacka mot katastrofläge. Och när katastrofen till slut inträffat kommer snabbt en tämligen råbarkad socialarbetare för att hämta Pearl till ett fosterhem.
Clements berättelse är lika osentimental som hennes romanpersoners syn på sina liv. Hon varken förskönar eller förklarar – det som händer händer helt enkelt, och det är inte sällan rätt våldsamt, och själva språket blir heller aldrig något virtuost självändamål.
På de föraktades sida
Däremot äger det en stark och ställvis lyrisk suggestionskraft, i kombination med en naturlig kongenialitet med de skeenden som skildras. Och Clement står alltid orubbligt på sina av myndigheterna så föraktade gestalters sida.
Hon skriver om kampen för att på samhällets skuggsida skapa sig ett värdigt liv. Hon skriver om mänsklig gemenskap, men också om det institutionaliserade våld som blivit en följd av den amerikanska kärleken till lättavlossade handeldvapen.
Men i slutskedet får ett av dessa vapen också en roll som räddare. Då är det Pearl som håller det och siktar, hon avvaktar några sekunder, men känner sedan att möjligheten till nåd ”hamnat i lådan med borttappade saker”.
Så vapnet avlossas. Och absurt nog kommer det blodiga avgörandet här att kännas som ett lyckligt slut.
Lite bredvidläsning
Jennifer Clements skrovliga romanpärla bevisar att det kan finnas skönhet också i det till synes smutsiga och trasiga. Och just därför kom jag under läsningen också vid flera tillfällen att tänka på favoritfilmer som Winter’s Bone (baserad på Daniel Woodrells fantastiska roman En helvetes vinter) och No Country for Old Men (baserad på Cormac Mccarthys prosaberättelse med samma namn).
Säkra tips för den som vill bli kvar i liknande stämningslägen ett tag till.