Sommarmöten i Helsingfors

Min mor och syster kommer på besök till Helsingfors. Det var nog närmare 20 år sedan senast. Bland det första de nära släktingarna noterar är, att här är så lugnt och fridfullt.

– Verkar inte vara samma jäkt och stress som i Stockholm, påpekar de.

Räknar ut att jag nog i snitt får svenskt besök en gång vartannat år. Samtliga besökare, utan undantag, säger detsamma: – Det är ett skönt tempo i Helsingfors. För enkelhetens skull är släktingarna inbokade på hotell. Kul inte minst för min 84-åriga mor, som sällan lämnar hemmet för längre resor och nog aldrig helt kan förlika sig med att att man på hotell inte hela tiden måste plocka undan efter sig.

Tar dem till restaurangskolan Perho för lunch och kaffet intas i en berså.

– Den här krogen står nog inte med i så många guideböcker, gissar jag.

De nära släktingarna verkar gilla min lägenhet och trots mitt påpekande att de är här på semester, inte arbetsläger, får de på nolltid system i klädhögarna och fönstren tvättas i ett huj. Jag besvarar vänligheten med lax, bröd, ost, rödvin samt live musik på balkongen.

Så går vi på Sea Life, äter lunch på Weeruska, åker ett varv med tvåans spårvagn, besöker Salutorget och tar stadens färja fram och tillbaka till Sveaborg. Tempelplatsens kyrka och Kampens kapell hinner vi också med.

Allt går på räls, bara vänliga ord utbyts och sista dagen råkar vi gå förbi tre Jehovas vittnen som har skyltar och tidningar på kinesiska. Det visar sig vara något så osannolikt som en trio finländare vilka talar utmärkt mandarin, rikskinesiska.

De nära släktingarna tittar förundrat på när tre finländare och en rikssvensk spontant får upp en liten konversation på världens mest talade språk.

– Kommer du att flytta hem någon gång i framtiden? undrar de.

– Nej, Finland är hemma. Förvisso ofta ensamt, men här kan man ibland också få uppleva de mest fantastiska möten.