Nostalgin i högsätet vid Kuhmo kammarmusiks opus 50
Återanvändning står högt i kurs när Kuhmo kammarmusik firar 50-årsjubileum. Programmet utgör något av ett sampel av tidigare festivaler med bland annat gamla uruppföranden återuppvärmda, rapporterar Mats Liljeroos.
Kuhmo kammarmusik. Konserter 16.7 i Kuhmo kyrka, Kuhmohuset och Tuupalan alakoulu.
När Seppo Kimanen någon minut före halv åtta söndagen den 19 juli 1970 kikade ut från sakristian, innan den allra första konserten vid den allra första upplagan av Kuhmo kammarmusik skulle börja, räknade han till åtta personer. 23 år senare stannade räknaren på 47 507 festivalbesökare och under de senaste åren har antalet stabiliserat sig mellan 30- och 35 000 öronpar.
En framgångshistoria utan like, med andra ord, men det var inte mycket som tydde på att det skulle gå så. Tvärtom, mycket kunde ha gått snett, men med en vision som sträckte sig aningen högre än den närmaste talltoppen, en vilja som kunde förflytta åtminstone mindre stenrösen och ett lojalt arbetsteam som drog åt samma håll lyckades Kimanen från ingenting skapa en av världens mest ansedda kammarmusikfestivaler mitt i ingenting.
När Kuhmo kammarmusik i år hunnit till opus 50 har Kimanens efterträdare som konstnärlig ledare, Vladimir Mendelssohn, träffat det mest självklara valet av festivaltema man kan tänka sig: nostalgi. Sin vana trogen får han in en filosofisk växel i programbokens företal och drar konklusionen att framsteg och nostalgi förhåller sig till varandra som Jekyll och Hyde: två sidor av samma sak.
Återanvändningens filosofi
Sådant tål att grunnas på, men i den konstnärliga planeringen har det snarast tagit sig uttryck i ett slags återanvändningsfilosofi och programmet utgör något av ett sampel, eller tvärsnitt, av tidigare festivaler. Såväl uruppföranden som älskade klassiker hörs på nytt och fler bekanta musikernunor än vanligt från åren som gått har dykt upp till årets festival.
Det sedvanliga mendelssohnska tapasbordet med något för envar i en salig röra är dukat även i år, även om flera konsertprogram ger ett förvånansvärt enhetligt intryck. Så exempelvis söndagens och måndagens konserter tillägnade Schubert, Dvorák respektive Tjajkovskij och så även tisdagens kyrkokonsert, som beskrev en resa från renässansen via barocken till klassicismen.
Tre nummer ur Dowlands Lachrimae, några Monteverdimadrigaler och Purcells Fantasia upon one note är musik som i allmänhet förknippas med gambor, men fungerade väl även på medlemmar ur violinfamiljen. Haydns stråkkvartett F-dur, med den kända Serenaden, är i sin tur problematisk enär den senaste forskningen påvisat att den sannolikt är komponerad av Haydnbeundraren Romanus Hoffstetter. Den gjordes hur som helst med smak och stil av Kuhmobekantingarna Danelkvartetten.
Nyanserat med vänster hand
Årets stora nyhet, som många gamla Kuhmovänner säkerligen fällt en och annan nostalgitår över, är att den legendariska konsertscenen Kontion koulu har stängts på grund av rivningshot och ersatts av prisbelönta nybygget i trä, Tuupalan alakoulu. En gymnastiksal mot en annan, med andra ord, och om vi skall vara ärliga är nykomlingen trivsammare och har därtill bättre akustik.
Skolådor fungerar, som bekant, alltid auditivt och när vissa justeringar till det bättre (läs: mjukare) gjorts efter fjolårets provkörning kunde man konstatera att inte bara stråkkvartett – bland annat Danelkvartettens hejdundrande version av Beethovens Grosse Fuge – utan även solopiano kommer väl till sin rätt.
Dasol Kim fick i Liszts arrangemang av Isoldes Liebestod Bösendorfern att ömsom smeka, ömsom glöda på ett klart tilltalande sätt och Izumi Tateno lockade vid sin recital en mångfald nyanser ur instrumentet. Tateno och hans stiftelse gör ett viktigt jobb med att beställa ny pianomusik för vänster hand och vi hörde såväl japanska tonsättare som, bland annat, en laddad tolkning av en (varför inte samtliga?) av Pehr Henrik Nordgrens tre Kwaidanballader för vänster hand.
Symbolistisk dekadens
Kvällskonserterna i Kuhmohuset bjöd på typiskt mendelssohnska stilblandningar, även om en rörelse från sekelskiftets symbolistiska dekadens mot fränare tongångar var skönjbar. Orkesterverk i kammarmusikalisk dräkt har alltid haft sin plats på Kuhmorepertoaren och adagiettot ur Mahlers femte symfoni samt Debussys Förspel till en fauns eftermiddag (i Arnold Schönbergs arrangemang) försvarade, under ledning av Mendelssohn respektive David Cohen, sin plats på programmet.
Alban Bergs pianosonat, finfint förverkligad av Juhani Lagerspetz, och Schönbergs alltid lika sköna Verklärte Nacht satt likaså bra i sammanhanget, medan Edgard Varèses rabulistiska slagverksstycke Ionisation stack ut på ett fräckt sätt. Fräck är ett för milt ord för att beskriva George Antheils sonat 2 för violin, piano och bongotrummor, som hördes som favorit i repris från 2016; nu, liksom då, suveränt tolkad av Daniel Rowland och Natasja Kudritskaja.
I Charles Ives The Unanswered Question, habilt dirigerad av Tuomas Lehto, noterades bland annat Jaakko Gummerus läckra trumpetsolo, medan vi kunde gotta oss åt Lydia Kavinas sällsamma thereminklanger i Bohuslav Martinus Fantasia. Gershwins Rhapsody in Blue med Kuhmoräven Michel Lethiec och ypperliga Storionitrion samt två Piazzollalåtar i Marcelo Nisinmans kongeniala arrangemang kompletterade helheten i lagom uppsluppna stämningar.
❞ Såväl uruppföranden som älskade klassiker hörs på nytt och fler bekanta musikernunor än vanligt från åren som gått har dykt upp till årets festival.