Finlandssvenska Jasmine växte upp i ett samhälle som hatade henne
När finlandssvenska Jasmine Kelekay ska köpa kläder är det inte ovanligt att ett butiksbiträde följer efter henne i affären, både i USA och i Finland. Det är en konkret konsekvens av att inte vara vit, man misstänkliggörs i högre grad för brott.
Jasmine Kelekay valde att efter gymnasiet studera på östkusten i USA och skrev sin kandidatuppsats om hatbrott. Svarta amerikaner är den minoritet som är mest utsatt för hatbrott i USA.
Hon fortsatte sina magisterstudier på västkusten och doktorerar för tillfället vid University of Santa Barbara i Kalifornien. Kelekays doktorsavhandling undersöker hur den globala kriminalpolitiska diskursen är rasifierad genom förknippandet av invandring med brottslighet, och om hur detta i sin tur påverkar vardagen för de utsatta.
– Jag är bland annat intresserad av brottsstatistik. I praktiken visar brottsstatistiken vem som vågar anmäla brott och vem polisen arresterar. Inte direkt vem som begår brotten.
Santa Barbara ligger drygt hundra kilometer norr om Los Angeles och är en stad med en välbärgad vit befolkning. Jasmine säger att samhället här är avsevärt mer segregerat än i New York.
– I New York smälte jag in. I Santa Barbara är jag fortfarande ”den andra”, precis som i Finland.
Jasmine Kelekays mamma är finlandssvensk medan pappan är etiopier. Finlandssvenskar med mörk hudton är än så länge ovanliga och genom hela lågstadiet blev Jasmine utsatt för rasism.
Bråkig när hon försvarade sig
Hon kallades bland annat för n-ordet. När hon protesterade mot rasistiska påhopp blev hon bestraffad för att hon var ”bråkig”. Hon fick gå i terapi och när det var dags att börja högstadiet valde hon en annan skola än den hennes lågstadiekamrater gick i.
– Klasskamraterna som mobbade mig blev aldrig bestraffade. För dem fortsatte livet som vanligt. Själv kunde jag såklart ha avslutat vänskapen med alla som kallat mig n-ordet, men då skulle jag knappt ha en enda vän kvar från hela min skolgång.
Som barn drömde Jasmine tillsammans med sin syster om att flytta till Sverige där det verkade vara lättare att passa in som mörkhyad. Syskonen tittade ofta på SVT och tyckte det var fantastiskt när barnprogrammet Bolibompa fick en mörkhyad programledare. Att någon med samma hudfärg som syskonen Kelekay kunde leda ett tv-program var på den tiden en utopi i Finland.
– När jag var tolv år tog pappa mig till Texas i USA. För mig var det en helt ny upplevelse att inte sticka ut. Plötsligt var jag inte den enda med mörk hudfärg, jag var en av många. Jag var helt vanlig.
På fritiden spelade Jasmine basket och fick genom sitt basketlag höra talas om en internationell skola. Hon sökte, kom in och gick högstadiet och gymnasiet på engelska. Det var här tanken på att studera utomlands föddes. Hon kom in på ett universitet i Connecticut och där kunde hon för första gången se rasism och rasifiering ur ett akademiskt perspektiv. Hon kunde nu sätta ord på sådant hon tidigare bara känt och anat.
Obekväm historia
Universitetet gav henne verktyg, kunskap och den historiska kontexten kring rasism.
– Jag förstår att det är en aktiv antirasistisk handling att förstå sitt eget lands historia, hur obekväm den än är. I Norden är vi till exempel stolta över att vi aldrig varit delaktiga i kolonialismen eller slavhandeln. Det står ingenstans i grundskolans historieböcker, men i verkligheten kolonialiserade Sverige bland annat den karibiska ön Saint-Barthelemy. På den tiden var Finland en del av Sverige. Vi sålde också stål till Storbritannien som sen användes för att framställa bojor och tortyrredskap i den amerikanska slavhandeln. I Ghana i Västafrika finns till och med ruinerna av en Sverigeägd slavborg som sålde människor till USA. Vi vill aktivt glömma det koloniala arvet.
Aktiv antirasism
Det är lätt att kalla sig antirasist, men för att det ska ha någon betydelse krävs aktiva handlingar. Jasmine säger att det gäller för ljushyade att se sina egna privilegier och aktivt försvara och lyfta fram de av annan hudfärg.
– När jag skulle ta studenten ville mamma köpa en festklänning åt mig. Hon hade lånat pengar för att ha råd att göra det och vi skulle träffas i Östra Centrum. Jag satte mig på en bänk för att vänta på henne och efter en stund satte sig en äldre man med kryckor bredvid mig. Han kallade mig n-ordet och sade att jag skulle sticka från Finland. Jag svarade att jag är finländare, att jag betalar skatt och har lika mycket rätt som han att sitta där.
Mannen reagerade genom att spotta på Jasmine och sen slå på henne med sin krycka. Runtomkring dem gick det folk, men ingen reagerade. Jasmine storgrät. Precis då kom hennes mamma.
Mamman blev såklart chockad och rädd och kallade på en vakt.
– Vakten ryckte bara på axlarna och sa att han inte tänker ringa polisen för en sån småsak. I stället ledde han bara i väg mannen. Det här var år 2010 och då förstod jag ännu inte att det jag blivit utsatt för var ett hatbrott.
Det viktigaste man som ljushyad kan göra är, enligt Jasmine, att lyssna och försöka ta till sig när en person som utsatts för rasism berättar hur hen känner. En viktig politisk handling är att tro på den rasifierade.
– Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att jag inbillar mig något eller att jag är överkänslig. Det gör oerhört ont att inte tas på allvar. Ibland när jag påpekar att folk sagt eller gjort något rasistiskt slutar det med att personen blir ledsen och kränkt och jag får lov att trösta hen. Vi föds in i en rasistisk kultur. De som är vita och därmed automatiskt privilegierade måste aktivt anstränga sig för att förstå rasism. En början är att fråga sig själv: ”Varför känner jag mig så hotad när någon poängterar att jag sagt eller gjort något rasistiskt?” Ta initiativ, försök lära dig, vänta inte på att en svart person ska undervisa dig.