Vid en skiljeväg

Relationerna mellan USA och Turkiet har under de senaste åren hamnat i en nedåtgående spiral. Det är ingenting nytt. Ländernas strategiska intressen är inte på samma sätt kompatibla som förut, de kan till och med stå i motsats till varandra. Det leder till ömsesidig misstro, spänningar och tvister – först och främst i Syrien.

Den senaste konflikten har dock en helt annan dimension. Turkiet är medlem i Nato sedan 1952. Men Recep Tayyip Erdoğans regering har trots upprepade amerikanska varningar insisterat på att inskaffa ett avancerat ryskt luftvärnsrobotsystem för landets försvar.

Det är en politisk signal. Beslutet underminerar det militära samarbetet och sammanhållning inom alliansen, sätter Turkiets medlemskap på spel. Konsekvenserna är drastiska på kort sikt och på lång sikt oförutsägbara. Erdoğans Turkiet står igen vid en skiljeväg.

I Ankara försöker man nu begränsa skadan. Presidentens goda förhållande till Donald Trump inger ett visst hopp. De kallar sig vänner, brukar berömma varandra, talar ofta i telefon. Efter att ha träffat Erdoğan under G20-toppmötet i Osaka i slutet av juni var den amerikanske presidenten angelägen om att tona ner konflikten.

Trump lät förstå att det egentligen var Barak Obamas fel att Turkiet köpte det ryska luftförsvarssystemet S-400, eftersom han hade vägrat sälja likvärdiga amerikanska Patriotmissiler till bundsförvanten. Det är, som så ofta, bara halva sanningen. Men Erdoğan var tydligen nöjd med den versionen. Hans medarbetare talade redan om en diplomatisk seger.

De gladde sig alltför tidigt. Washington har så många gånger hotat med allvarliga konsekvenser att det var omöjligt att inte reagera. När de första komponenterna av S-400-systemet för två veckor sedan levererades till en flygbas utanför Ankara var det dags. USA uteslöt omedelbart Turkiet från programmet att producera den nästa generationens jaktplan F-35 och vill sätta definitivt stopp för samarbetet.

Vita Husets motivering låter som ett tekniskt argument, men åtgärderna går rakt på sak: F-35 “kan inte koexistera” med S-400, heter det, av den anledningen att det ryska luftförsvarssystemet genom sina radaranläggningar lär sig för mycket om det amerikanska flygplanet och dess kapacitet att hålla sig osynligt.

Därför får Turkiet nu inte köpa de hundra amerikanska jaktplanen som redan har beställts. Den turkiska försvarsindustrin, som hittills har levererat 900 olika delar till F-35, får inte längre delta i produktionen. Turkiska piloter och tekniker måste avbryta sin utbildning och lämna USA senast den 31 juli.

Ankara rättfärdigar beslutet till förmån för S-400 som en fråga om nationell suveränitet. Det påpekas att Trump i Osaka hade lovat att USA inte inför sanktioner. Men en lag, som kongressen antog efter annekteringen av Krim, fordrar uttryckligen att alla länder som köper krigsmateriel från Ryssland bör straffas. Ytterligare sanktioner kan förvärra krisen, driva Turkiet ännu längre bort från väst mot Ryssland.

Det finns flera orsaker till den rysk-turkiska vapenaffären som initierades av två autokrater som är vana vid att fatta beslut på egen hand. Det finns till och med en viss logik i uppgörelsen. Erdoğan vill se sitt land som en stark, oberoende, islamisk makt i regionen. Putin tar alla chanser att splittra västvärlden. Dessutom är Moskva idag viktigare för att säkra Turkiets intressen i grannlandet Syrien än Washington.

I konflikten mellan USA och Turkiet finns det egentligen enbart förlorare. Det är den ryske presidenten som har skött sina kort bäst i detta geopolitiska spel.