”Jag skulle vilja se riktiga mumintroll, i skogen”
I sin serieroman undersöker Julie Delporte med hjälp av bland annat mumintrollen sitt eget liv. I romanens fragmentariska struktur och poetiska grepp bildar hon en existentiell och politisk allians med sin huvudperson ”Tove Jansson”.
SERIEROMAN
Julie Delporte
This Woman’s Work Drawn & Quarterly 2019
(Moi aussi je voulais l’emporter,
Editions PowWow 2017, Översättning från franska av Helge Dascher och Aleshia Jensen)
■ Julie Delporte säger i en intervju till Paste Magazine att hon först ämnade skriva en faktabok om Tove Jansson, och därför åkte till Finland för att forska. Senare kom hon på andra tankar, och tänkte skriva en skönlitterär bok där en antropolog skulle forska i mumintrollens existens. Några sidor av det sistnämnda projektet återfinns i serieromanen Moi aussi je voulais l’emporter, på engelska This Woman’s Work.
Men Delporte misslyckades med att skriva den planerade boken om antropologen. Resultatet blev i stället något bättre, den här serieromanen i gränslandet av politisk essä, dagbok och poesi. Stora delar av boken utspelar sig i Helsingfors och kretsar kring mumintrollen och Jansson. En bok som, för att citera Delporte ur samma intervju berättar ”hur jag blev feminist, och varför det är det bästa som hänt mig”.
Delporte är seriekonstnär född i Saint-Malo i Bretagne och bosatt i Montréal i Québec. This Womans Work är hennes tredje serieroman. Delporte är inte helt okänd för den finländska publiken. På hösten 2014 var Delporte på residensvistelse i Helsingfors, och hade samma år en utställning i Sarjakuvakeskus i Arabia som baserade sig på hennes serieroman Antennas Everywhere. År 2016 medverkade hon i det feministiska numret av det finska seriemagasinet Kuti. Under residensvistelsen 2014 arbetade Delporte på serieromanen Moi aussi je voulais l’emporter som nu har utgivits i engelsk översättning av det québeciska förlaget Drawn & Quarterly (som för övrigt gett ut hela 26 titlar mumin på engelska) med titeln This Woman’s Work, lånad av en låt av Kate Bush.
Grammatiken som gör ont
Den självbiografiska skildringen inleds i Bryssel 2016, där hon ”försökte bli gravid en sommar”. Hon vill att han skall säga ”Jag tar hand om henne, du kommer att kunna rita, jag byter blöja, jag kommer till och med amma henne”. Men ingen säger något, och hon känner sig besviken. Inte på honom, utan på alla män som lämnar kvinnor ensamma med barnen. När hennes syster var liten brukade hon säga att hon ville ha barn men inte en man. Hon själv brukade säga att hon vill vara pappan och inte mamman om hon får barn.
Citaten kommer inte till sin rätt utan de starka bilderna som Delporte ritar med färgpenna, liksom all text som är handskriven likväl med färgpenna, till och med kolofonen.
Delportes serieroman visar hur intressant autofiktionen är ur feministisk synvinkel när indelningen i det personliga och det estetiska uppluckras. ”Hur gammal var jag när jag kände mig sviken endast för att jag var flicka? Jag fick min första lektion i sex samma år jag lärde mig skriva. Även om min kusin inte var många år äldre än jag kan jag inte avfärda det med att säga ’barn är barn’. Det känns som om jag bär vikten av en gammal släkthistoria, men egentligen är det berättelsen om alla kvinnor”. De ojämlika strukturerna som tar sig i uttryck såväl i minnen som i samtid får Delporte att skriva en bok för att säga ”grammatiken jag lärde mig gör fortfarande ont. Jag vill ha den makten. Jag vill inte vara en flicka, utan en varg eller en delfin”. Grammatiken syftar på franskan, där det maskulina är dominerande. I nästa passage gör Tove Jansson entré i boken. I romanens fragmentariska struktur och poetiska grepp bildar hon en existentiell och politisk allians med huvudpersonen.
Se fram emot 60
En av de mest minnesvärda passagerna i romanen utspelar sig när huvudpersonen deltar i en strejk och diskussionstillfälle i Québec för kulturarbetare som behandlar kvinnors roll i kulturen. Deltagarna läser statistik tillsammans, men hon noterar knappat det rejäla lönegapet mellan män och kvinnor. I stället blir hon arg på det genomsnittliga timantalet som män använder för att arbeta i studion jämfört med deras kvinnliga kolleger. Hon påminns om sin oförmåga att koncentrera sig på sitt arbete, och fruktar att kvinnor aldrig kommer att ha tillräckligt med tid för att göra konst.
Känslan blir lättare då hon bläddrar i Boel Westins biografi över Tove Jansson och läser att Jansson vid 61 års ålder tillbringar sex månader i Paris där hon och Tuulikki Pietilä delade en ateljé och arbetade. Att vara en 60-årig kvinna känns plötsligt som något att se fram emot. Sekven
sen visar även hur svårt det är att tilllämpa traditionella stridsåtgärder på konstnärligt arbete.
Milda, sköra, kalla Helsingfors
Delporte beskriver hur Helsingfors har en sorts skör mildhet – som hon illustrerar med en version av Konvalescenten av Helene Schjerfbeck – men även en kyla som i blicken hos den lilla bondflickan i Eero Järnefelts Trälar under penningen/Sved. Även Järnefelts målning finns tecknad i romanen.
Boken är överlag rik på illustrationer från Helsingfors, bland annat från Kabelfabriken, Domkyrkan, Georgsgatans simhall och Tove Janssons ateljé, och rymmer även vackra illustrationer av fyrarna på Porkala, Norrskär, Märket, Söderskär och Glosholm, varav den sistnämnda inspirerade muminhusets arkitektur. Delporte behandlar även Janssons essä ”Öar” från 1971 som bygger vidare på den äldre essän ”Ön”, först publicerad i tidskriften Turistliv i Finland 1961, nyligen återpublicerad i Bulevarden och andra texter (Förlaget M 2017) och översatt till engelska av författaren Hernan Diaz för The Paris Review i februari 2019.
This Woman’s Work kan betraktas som experimentell forskning i vad som händer när man inte nöjer sig med att konstatera att Jansson eller annan valfri ikon “är aktuell än i dag”, utan undersöker hur feministiska livsformer och subjektiviteter kan produceras när vi tar klivet ut i världen för att bemöta och utmana den tillsammans. Serieromanen för tankarna till Michel Foucaults förord till Gilles Deleuze och Félix Guattaris bok Anti-Oidipus, där Foucault skriver att “det är begärets relation till verkligheten som besitter revolutionär kraft, inte i dess retirering till representativa former”.
I dag när Jansson och hennes karaktärer ofta retirerar till representativa och ofarliga former, genomgår metamorfoser och blir föremål för ett immaterialrättsligt skådespelssamhälle känns denna bok viktig. Det är lätt att nicka instämmande då Delporte skriver: ”Mumintrollen är överallt: på schampoflaskor, vitaminburkar, kaffepaket. Jag skulle vilja se riktiga mumintroll, i skogen”. Och sällan har Mumindalen känts så levande som i denna bok.
Citaten kommer inte till sin rätt utan de starka bilderna som Delporte ritar med färgpenna, liksom all text som är handskriven likväl med färgpenna, till och med kolofonen.