Ungerska genklanger öppnade Korsholmsfestspel
Som tema för sitt andra Korsholmsfestspel har konstnärliga ledaren Cecilia Zilliacus omfamnat den vidaste tänkbara ämnessfären, självaste Livet, med utgångspunkt i engelske 1600-talslyrikern Henry Kings poem Sic Vita; Sådant är livet.
KONSERT
Musikfestspelen Korsholm.
Öppningskonsert i Korsholms kyrka 25.7. Mellersta Österbottens kammarorkester under Dalia Stasevska. Solister: Anna Petrini, blockflöjt, Antti Ohenoja, slagverk, Cecilia Zilliacus, violin. Sibelius, Järnefelt, Wennäkoski, Bartók.
■ Ett samtidigt tacksamt och utmanande tema, såtillvida att den mesta musik som skrivits på ett eller annat vis kan infogas inom den tematiska kontexten. Vilken musik, sakral eller profan, vokal eller instrumental, skulle väl inte på ett eller annat sätt utgå från, anknyta till eller kommentera livet i åtminstone någon av dess skepnader eller nyanser?
Även den mest ”absoluta” musik – i sig ett lätt dubiöst begrepp – man kan tänka sig, en symfoni av Brahms eller en stråkkvartett av Beethoven, erbjuder myriader av livsrelaterade tankar, emotioner, impressioner och konnotationer. Allt givetvis beroende på lyssnarens upplevelse av och relation till musiken i fråga.
Mångfasetterat folkmusikaliskt
Sådana funderingar inställde sig under torsdagens öppningskonsert, där bågen från de älskande i Sibelius Rakastava spändes över årets festivaltonsättare, Lotta Wennäkoskis mångfasetterat folkmusikinspirerade Zeng till Béla Bartóks livsbejakande, om än även med mörkare undertoner försedda Divertimento.
Wennäkoski har studerat i Budapest och som så ofta hos henne är verktiteln, Zeng, hämtad från ungerskan (genklang, eko), medan den ungerska folkloren i det här fallet även färgat av sig på tonspråket. Någon billig Bartók- eller Ligetipastisch handlar det sannerligen dock inte om. Wennäkoski har integrerat de ungerska tonfallen på ett lika originellt som fräscht sätt och det handlar snarast om infuenser på den musikaliska DNA-nivån.
Wennäkoski opererar med en för estetiken typisk, gåpåaraktigt obändig rytmik och den avsevärda kinetiska energin kontrasterar fruktbart mot närapå stillastående, magiskt dallrande partier. Det tretton minuter långa stycket, som uruppfördes i Amsterdam i maj i en version för stråkkvintett och nu hördes för första gången med full stråkensemble, är i praktiken ett slags dubbelkonsert för blockflöjt, slagverk och stråkar och solisterna kommer sannerligen inte lätt undan.
Rikssvenska blockflöjtsvirtuosen Anna Petrini handskades dock med sina pipor på ett fullkomligt suveränt, mäkta suggestivt sätt, medan Antti Ohenoja – som bland annat trakterade det kuriösa instrumentet slide whistle på ett klart kreativt sätt – fick ligga i för två i sitt frenetiska frambringande av mer och mindre okonventionella klanger.
Ömsint och uppfordrande
Härifrån var steget till Bartóks, i skuggan av de hotfullt upptornande krigsmolnen skrivna Divertimento för stråkar givetvis inte långt och även om Bartóks elementära optimism avgår med segern är skuggorna tillräckligt långa för att ge glädjen djup och berättigande. Stycket hör till Mellersta Österbottens kammarorkesters centrala repertoar och passar ensemblens jordbundet robusta grundklang som hand i handske.
Dalia Stasevska, som nu debuterade med MÖK, har många uttrycksmässiga strängar på sin lyra och verkade stortrivas i den bartókska estetiken. Rakastava fick i hennes händer en stundom ömsint, stundom uppfordrande framtoning, medan framförandet av 150-årsjubilerande Armas Järnefelts elegiska Adagio ur Serenade för orkester – sensibelt tolkad av Zilliacus – tillägnades minnet av musikfestspelens i våras avlidne, mångårige styrelseordförande Bo Kronqvist.