Vem for iväg med margarinhistorien?
Över hundra år efter hans död utgavs en ny saga med Mark Twains namn på pärmen. Utifrån ett handskrivet textfragment har konstnärsparet Philip och Erin Stead slutfört boken The Purloining of Prince Oleomargarine. Har de åkt snålskjuts? undrar Nalle Valtia
I dagens kulturessä undersöker Nalle Valtiala en postumt utgiven saga av den amerikanske författaren Mark Twain. Fast kan man verkligen säga att det är han som skrivit den, eller är historien mer komplicerad än så?
Den lättsamma sagan om prins Oleomargarine erbjuder många olika ypperliga tillfällen till litterärt detektivarbete.
Den 21 april 1910 trampade Samuel Langhorne Clemens, alias Mark Twain, på historiens bananskal; han blev 74 år gammal. Men sortin satte ingalunda punkt för ett lysande författarskap. Under åren som gått har en lång rad postuma verk sett dagens ljus: förutom diverse småplock en roman, två novellsamlingar, fyra essäkollektioner och inte minst Mark Twains definitiva självbiografi fördelad på tre tegelstenar – i enlighet med stipulationerna i Twains testamente lagda på is för ett sekel framåt och följaktligen publicerade först under innevarande decennium. Biografin är enorm till sitt omfång, ställvis tröttsam men här och var glänser en finslipad pärla som kompensation.
Har strömmen nu sinat? Det har den knappast, frågan är om den någonsin gör det. Om de i stort sett fullbordade texterna en vacker dag tar slut kan andra krafter plocka fram mer eller mindre detaljerade fragment och blåsa upp dem till format som tillfredsställer marknaden. Är sådant möjligt? Svaret är ja, ty det har redan skett. Åtminstone i Michigan.
Historien börjar visserligen i Kalifornien, närmare bestämt i Berkeley. På Bancroft Library, som hör till universitetet, gjorde en forskare en dag ett fynd. På spaning efter material som kunde användas för en Mark Twainkokbok, hittade professor emeritus John Bird från Winthrop-universitetetår 2011 ett fragment med stämpeln Oleomargarine: fjorton sidor handskrivna anteckningar, dock utan minsta anknytning till köksregionerna. Fragmentet, försett med randanmärkningar nedskrivna av en barnhand, utgjorde beståndsdelar i en saga, en pikaresk om en pojke och dennes vandring genom ett mytiskt landskap. En berättelse avklippt på mitten.
Vad gjorde professor Bird? Allt som stod i hans makt för att lägga beslag på sagan, men icke, den gick hans näsa förbi. Uppdraget att blåsa liv i oleomargarinet gick till ett konstnärspar, Philip och Erin Stead, en författare och en bildkonstnär, tidigare prisbelönta för sin bok A Sick Day for Amos McGee.
Från fjorton sidor växte materialet mer än tiofalt och utkom 2017 under titeln The Purloining of Prince Oleomargarine. Om boken är Twains eller paret Steads är oklart för mig. Hur som helst har det något mindre vanliga verbet purloin betydelsen stjäla eller snatta; och vad oleomargarinet beträffar finns det en sannolik förklaring till Twains val av prinsnamn.
Förklaringen är en kulinarisk konflikt. Den som senare ledde fram till The Federal Margarine Act, då den amerikanska kongressen 1896, efter starka påtryckningar från mjölkbönderna, införde en straffskatt på 2 cent för varje skålpund margarin. 1902 femdubblad 1902 skatten.
Än i dag utkämpar smöret och margarinet ett ställningskrig, där segern är oviss, med åsikterna mången gång låsta, för och emot. Sålunda jämförde den republikanske kongressmannen David B. Henderson från Iowa margarinet med häxornas brygd i Macbeth. Det vore inte förvånande om Twain hade den några år yngre Henderson i tankarna, när han improviserade fram sagan för sina döttrar Clara och Susy, sannolikt på ett hotellrum i Paris i april 1879. Om ett sådant ögonblick har han skrivit i sin dagbok från den tiden:
När dagens skrivpass, i sjätte våningen, var avslutat, brukade jag tyst och stilla tassa in i vårt vardagsrum på andra plan, i hopp om att få vila en stund och röka på soffan innan middagen serverades; men jag lyckades sällan, ty barnkammaren låg vägg i vägg med vardagsrummet och förr eller senare kom barnen in efter någonting och upptäckte mig – då var det bara för mig att ta en stor fåtölj, placera ett barn på vartdera armstödet, och sätta ihop en historia.
En fåtölj med sagoberättare och två barn, mest sannolikt Clara till vänster och Susy till höger.
Varför? Jo, Susy, sju år, var älsklingsbarnet, tre år äldre än Clara och familjens äldsta ättelägg. Det fanns en gång en äldre bror, Langdon, prematur och krasslig, men han hade glidit ur tiden i juni 1872,
utan att ha fyllt två. Året efter sagan föddes Jean. Fler barn blev det inte och två av systrarna rycktes bort i unga år, men det är för trist att tänka på här, vi håller oss till sagan. Den som hört Hal Holbrook gestalta Mark Twain, vet hur det måste ha låtit när den store humoristen lade ut texten. Men vilken texten var är inte så gott att säga. De efteråt nedskrivna anteckningarna behöver ingalunda ha motsvarat den saga som berättades i fåtöljen. Hur det egentligen gick till förblir en gåta utan lösning.
The Purloining of Prince Oleomargarine har en huvudperson. Inte prinsen, han är bara en bifigur som dyker upp i slutet, en ansträngande typ. Huvudpersonen bär namnet Johnny.
Johnny lär ha förekommit i många improviserade sagor, men de skingrades snabbt för vindarna, oleomargarinsagan är den enda som i någon form finns kvar. Johnny är en hyvens grabb, med en hårding till farfar – eller möjligen morfar. Grandfather kan ju betyda vardera. Vi säger farfar. Historien börjar med att farfar skickar Johnny till marknaden, för att sälja sin enda vän, hönan Pestilence and Famine (Pest och hungersnöd) och återvända med något matnyttigt. Så sker.
Efter en besvärlig vandring når Johnny sitt mål. På marknaden träffar han en gammal gumma och byter sin vän mot en näve frön. Gumman är en god fe, och fröna är magiska. När Johnny återvänt hem river farfar åt sig fröna, tuggar på dem och spottar ut dem. Johnny får stryk, varefter farfar lägger sig ner och dör. Johnny upptäcker ett sista frö i fickan, sår det och odlar fram en blomma. Den äter han upp, enligt den gamla gummans ordination.
Den första effekten är negativ. Utmattad lägger Johnny sig ner för att dö, men räddas av en vänlig skunk som dyker upp från ingenstans. Skunkens namn är Susy. Någon Clara har jag inte stött på i berättelsen, men i Susys sällskap vandrar Johnny, styrkt av blomman, vidare genom historien. Likt Mowgli blir han vän med i stort sett alla djur i den telluriska faunan; tigern tar för sin del hand om den odräglige prinsen. De jättar som Johnny drar ut för att bekämpa visar sig vara vanliga människor. Två drakar jagas på flykten. Med ens dyker hönan upp igen.
Hur är det möjligt? ”Because this story is a mess”, säger berättaren.
berättaren kan uppfattas som Philip Stead. Då och då bryts skeendet för en stunds metalitterärt samspråk mellan honom och Mark Twain, men det förblir en smula oklart hur den senare förhåller sig till den skrivna texten. Många friheter har tagits, ursprungets två katter blev en höna och kängurun en skunk.
Till råga på allt har huvudpersonen begåvats med en afroamerikansk etnicitet. Så hade Mark Twain kanske inte tänkt sig. Tilltaget har upprört John Bird, vilket inte bör förvåna någon. Hans kollega Shelley Fisher Fishkin, professor vid Stanford, har däremot uttryckt större förståelse. Så är hon mycket riktigt författare till den spekulativa studien Was Huck Black? (1993). Men Fishkin medger att paret Stead ”påtog sig ansvaret att förställa sig hur Twain hade sett honom”.
Har Philip och Erin Stead åkt snålskjuts på Mark Twain?
Det har de sannerligen gjort, men visst är det trevligare att boken finns än att den inte finns. Det är en stort upplagd volym, försedd med lika ymniga som skickliga illustrationer i träsnideri, tusch, blyerts och laser. Färgsättningen är dämpad, stilen realistisk, något mellan Ernest Howard Shepard och Norman Rockwell. Åtminstone för Johnny mina tankar till den senare. En liten pojke med gravallvarlig min, på pärmen med knyte på axeln och höna i band. Bredvid sitter Susy. Alla uppfyllda av a spirit of American betterment. På väg att göra världen till en bättre plats.