Utan skattebetalare, ingen hållbarhet

Rumäniens diktator Nicolae Ceausescu bestämde sig 1980 för att landets hela statsskuld skulle betalas bort. Det ledde till utarmning av landets resurser och brist på allt från livsmedel till elektricitet. Ceausescus tilltag är ett extremt exempel på en förvrängd föreställning om att en statsskuld är en börda för ett land och att det är bäst att göra sig av med den så fort som möjligt.

I den inhemska politiska retoriken hörs ibland argumentet att statsskulden är en börda för våra barn och barnbarn. Tankegången gör en felaktig analogi mellan en stat och ett hushåll. Om ett hushåll får större tillgångar att röra sig med genom att betala bort sin skuld gäller inte detsamma för en stat. Skillnaden ligger i att en stat kan förnya sina lån hur många gånger som helst, förutsatt att kreditvärdigheten finns. Den enda verkliga utgiften är i allmänhet räntorna på statsskulden, vilka naturligtvis är högre ju större skulden är.

Ingen ung generation har behövt betala de stora statliga lån som togs på 1990-talet.

Frågan om statsskulden dök upp i början av året i en debatt om det så kallade hållbarhetsgapet. Det berättar om hur mycket de offentliga utgifterna måste skäras ned eller skatterna höjas för att skuldens nivå ska stabilisera sig på en viss nivå i förhållande till bnp. Förenklat sagt handlar hållbarhetsgapet om vilken skuldsättning de offentliga finanserna tål på lång sikt.

Finansministeriets beräkning att hållbarhetsgapet utgör 3,8 procent i förhållande till bnp ifrågasattes av forskarna Pertti Haaparanta, Ohto Kanninen och Heikki Taimio i en studie av Löntagarnas forskningsinstitut. Forskarna anklagade Finansministeriet för att göra beräkningar utifrån godtyckliga antaganden som kan ge vilket som helst mått på hållbarhetsgapet. Ett av dessa antaganden som ser ut att vara plockade ur hatten är att räntenivån på lång sikt kommer att röra sig kring 4 procent. Om de låga räntorna fortsätter kunde en mer realistisk nivå kretsa kring 1 procent.

Det finns lärorika exempel på felbedömningar sedan förut. När hållbarhetsgapet uppskattades i början av 2000-talet förutspåddes de framtida räntorna vara 6 procent. Det ger ett svindlande stort prognosfel på 5 procentenheter i förhållande till den räntenivå som rått de senaste åren.

Haaparanta, Kanninen och Taimio fick svar på tal av andra forskare, bland annat vid Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken. I korthet går responsen ut på att räntorna på den offentliga skulden långt ifrån är den enda faktorn som påverkar hållbarhetsgapet. Räntenivån påverkar också avkastningen på de offentliga tillgångarna. Eftersom de är betydande ger en låg ränta avsevärt lägre intäkter.

Det är över huvud taget inte möjligt att på något bestämt sätt beräkna hållbarhetsgapet utifrån räntenivån på lån och tillgångar. Kostnaderna för skulden och det långsiktiga underskottet i den offentliga ekonomin är bara en del av hållbarhetsgapet. Viktigast är sist och slutligen den demografiska utvecklingen, det vill säga hur många skattebetalare det finns i framtiden för att finansiera vård och omsorg. Inga beräkningar visar att det kan komma att råda något hållbarhetsöverskott.

Ekonomiska prognoser ser ofta eleganta ut. De ritar symmetriska kurvor på upp- eller nedgångar, där utvecklingen ser jämn och förutsägbar ut för en tid framöver. I verkligheten är tillväxtkurvorna alltid hackiga med rätt tvära kast från ett år till ett annat. På Finansministeriet beräknas hållbarhetsgapet utifrån en snygg matematisk formel, vars enda brist är att den inte lyckas fånga den myllriga och oförutsägbara verkligheten.

Ekonomi är inte matematik eller naturvetenskap utan mänsklig verksamhet. Det är klart att det behövs räkneoperationer för att hantera ekonomiska realiteter, men framtidskalkylerna ger bara en formaliserad bild av en spretig värld som ofta rör sig i oförutsedd riktning. Vad beräkningarna av hållbarhetsgapet handlar om är att göra en projektion in i framtiden. Man gör en bild av hurudant läget kommer att vara utifrån vissa premisser som tas för givna.

De ekonomiska forskarnas debatt om hållbarhetsgapet öppnar sig inte alldeles lätt för andra än forskare. Så mycket är klart för envar att den framtida utvecklingen är beroende av en lång rad av olika faktorer och att ju längre in i framtiden scenariot sträcker sig, desto svårare blir det att göra förutsägelser.

Det är inte en bekväm sits för någon regering att försöka använda uppskattningarna av hållbarhetsgapet som underrede för finanspolitiken. Det finns inga entydiga slutsatser som kan dras rörande den politik som borde föras. Det har varit olyckligt för den ekonomiskpolitiska debatten att hållbarhetsgapet beskrivits som en föreskrift om att skära ner de offentliga utgifterna eller höja skatterna på kort sikt. Det behöver inte vara en åtstramningspolitik som är svaret på de krångliga auspicierna, men det finns i varje fall långsiktiga trender som måste tas i betraktande.

Förutom att det krävs tillräckligt många skattebetalare för att finansiera omsorgen behövs händer som gör det praktiska arbetet med den.

Den demografiska utvecklingen och den så kallade försörjningskvoten ser dock inget ut att kunna ändra på inom överskådlig framtid. Nativiteten sjunker och en arbetsrelaterad invandring i större skala förutsätter ett politiskt och mentalt paradigmskifte.

Även om regeringen Rinne skulle nå målet på en sysselsättningsgrad på 75 procent till 2023 betyder det att bara 46 procent, klart mindre än hälften av den totala befolkningen, är i arbete. På sikt är det ofrånkomligt att en större del av de äldre årsklasserna arbetar åtminstone deltid. Produktiviteten i arbetslivet kan ökas med hjälp av robotar och artificiell intelligens.

Även en skattereform blir nödvändig. I framtiden kan inte skattebasen i lika hög grad som i dag bestå av inkomstskatter, löntagarnas sociala avgifter och arbetsgivaravgifter. Det skulle vara enkelt att beskatta robotar i stället för mänskligt arbete, men det kan inte ge intäkter som täcker bortfallet av inkomstskatter om det proportionellt sett är allt färre som arbetar.

”I den inhemska politiska retoriken hörs ibland argumentet att statsskulden är en börda för våra barn och barnbarn. Tankegången gör

en felaktig analogi mellan en stat och ett hushåll. ”

MIKAEL KOSK är fri publicist, chefredaktör för Ekonomiska samfundets tidskrift, gästledarskribent i sommar och tidigare ledarskribent vid HBL.