Det finns inga fattiga språk
I vissa sammanhang blandar jag in finska i mitt tal. Det beror inte på att svenskan saknar uttryck för vissa saker. Utan för att den här sortens språkblandningar för mig är en identitetsbärande faktor. Man gör det i finlandssvenska sällskap, man gör det för att alla andra också har en relation till uttryck som ”jag måste paina”, ”inte är det så tarkka”, ”var är dina kurabyxor”?
Eftersom jag bor utomlands är den här sortens samtal viktiga för mig. Jag säger inte ”tarkka” för att svenskan saknar ordet ”noga”. Utan av samma orsak som många finnar säger ”ei se nyt niin nuuka ole”.
Det är ett uttryck som hör hemma i vissa sammanhang.
Av den anledningen betraktar jag det inte på något sätt som förskräckligt att finlandssvenskar ofta blandar in finska ord i talspråket. Det är normalt för en minoritet att ta intryck av språkmajoriteten, det är mänskligt och förekommer överallt.
Det som däremot bara är dumt är tron att ens eget språk är fattigare i jämförelse med majoritetens.
Det borde införas en särskild sorts böter för finlandssvenskar som tramsar om att svenskan ”saknar uttryck” för det ena och det andra. För varje befängda klagomål ålägges vederbörande att läsa minst ett verk av Selma Lagerlöf, därefter av Vilhelm Moberg, Monika Fagerholm, Kjell Westö och Tomas Tranströmer.
Svenskan saknar inte uttryck – det gör inga språk. Svenskan har bara olika sätt att uttrycka olika saker, i likhet med finskan, franskan, engelskan och ryskan.
I Sverige är det engelskan man beundrar. Jag har både en och två gånger suttit vid middagar där svenska journalister sitter och avundsjukt suckar över engelskans ”rika vokabulär”, som om inte svenskan hade en lika rik fatabur att välja ur.
Det mest fascinerande är att alla dessa personer som klagar på att språk x eller y är fattigt aldrig verkar slås av att det eventuellt är de själva som lider av ett svagt ordförråd.
Språk är inte mönster som man ska kunna stapla på varandra så att varje nyans har en exakt motsvarighet på ett annat språk. Varje språk är en egen värld med sitt egna historiska sammanhang. Ju mer man läser, desto mer upptäcker man.
Det tog mig till exempel lång tid att förstå att när man på ryska säger ”sejtjas” översätts det visserligen bokstavligen till ”nu” på svenska. Men det betyder inte nu. Det betyder snart – ”sej tjas” betyder bokstavligen ”denna timme”.
Om en ryss säger ”nu” kan han således mena ”om tjugo minuter”, men han kan också mena om en minut. ”Sejtjas” liknar mer ”strax” – men inte alltid. Det beror på sammanhanget. Översättare av rysk litteratur måtte ha ett av världens roligaste och samtidigt mest tålamodsprövande jobb, precis som översättare av svensk och finsk litteratur.
Ju fler språk jag lär mig, desto tydligare förstår jag vad grunden för all språkinlärning är.
Det är att kunna sitt eget modersmål. Kunna det ordentligt. Och det lär man sig bara på ett sätt: Man sätter sig på sin rumpa och läser skönlitteratur.