”Dig har jag bara för att få sex och knark”
Det blir inget reportage om Sydafrika. Det blir ingenting – och det kanske är det egentliga projektet för Marit Furns romanperson Ester.
ROMAN
Marit Furn
Abalone Albert Bonniers förlag 2019
En författare som i sin debutbok tar upp kampen med StrindbergsInferno kan knappast vara helt ordinär, och Marit Furns första roman Skuggan (2016) bemöttes mycket riktigt med respekt. I uppföljaren Abalone förflyttar hon sig från Strindberg till Sydafrika, men kristemat finns kvar och vidgas så att det personliga också får en samhällelig inramning.
Efter faderns död har Ester sagt upp sig från sitt jobb, lämnat Sverige, och landat på ett vandrarhem i Kapstaden. Hennes planer är diffusa, men hon har en idé om att skriva ett reportage om situationen i Sydafrika ett drygt decennium efter apartheidregimens fall. Realtiden är tidigt 00tal, men romanens inledningsackord ger ett eko från en tidigare epok.
Scenen där en äldre svart man förirrar sig in på en strand reserverad för vita skildras ur en ung pojkes synvinkel. Och hans förtjusning inför hur illa det går för ”inkräktaren” är mer talande än vilken politisktpedagogisk föreläsning som helst.
Också Ester upplever i samband med intervjuerna för det tilltänkta reportaget en del rasrelaterade kulturkonflikter. Hon ställer frågor som får motparten att tystna eller rentav be henne försvinna, och har efteråt svårt att förstå vad som gått fel.
Olika misstag på samma grund
Det handlar om olika misstag varje gång, men i grunden ligger alltid den svarta sydafrikanens motvilja mot själva situationen: att vita skribenter från avlägsna välfärdsstater kommer för att se sig omkring och sedan berätta om landet i sina hemtrakter. För vita européer kommer aldrig att kunna förstå den komplexa sydafrikanska verkligheten, aldrig förstå hur det är att bo i sunkiga skjul utan rinnande vatten och med konstant brist på mat, aldrig förstå hur det är att ha en galopperande aidsepidemi omkring sig och se döda mest varje dag.
Men det som vita européer däremot kan är skriva smarta reportage, så att det förefaller som om de förstått allt och dessutom känt empati. Och kontentan av den här diskrepansen är att de människor Ester vill intervjua redan från början är skeptiska, reserverade eller öppet fientliga.
Sugande virvel nedåt
För vita européer kommer aldrig att kunna förstå den komplexa sydafrikanska verkligheten, aldrig förstå hur det är att bo i sunkiga skjul utan rinnande vatten och med konstant brist på mat, aldrig förstå hur det är att ha en galopperande aidsepidemi omkring sig och se döda mest varje dag.
Den jointrökande ägaren till vandrarhemmet där hon bor bjuder för sin del på en annan sydafrikansk sanning. Han påpekar att det inte är förrän människorna på allvar frågar sig varför de inte har mat för dagen då jorden de vandrar på är ”full av guld och diamanter” som något större kan börja hända i landet.
Och småningom träffar hon också en äldre, ärrad man som visar sig vara tjuvfiskare (fridlysta öronsnäckor, abalone) och smugglare. Han har en skrovlig karisma, men är också rasistisk och oberäknelig – och blir med alla droger han bjuder henne på en sugande virvel mot bottenslagget.
”Dig har jag bara för att få sex och knark”, konstaterar Ester själv, och efter ett tag är det nog mest bara kokainet som håller henne kvar. Då har hon sedan länge slutgiltigt förlorat intresset för det planerade reportaget.
Och mer än om Sydafrika och den kvardröjande konflikten mellan vita och svarta handlar också själva romanen på sitt mjukt nedtonade sätt om outlevd sorg och rotlöshet. Ester har efter att ha lämnat Sverige och fadern bakom sig ingen fast punkt i tillvaron, och gör heller inte mycket för att skaffa sig någon. Men långt inne under sin emotionella avskärmning bär hon på en stor och förbjuden förtvivlan.
Och så väljer hon utan att ens göra några medvetna val den riktning mot avgrunden som tycks utgöra en sådan lockelse och befrielse.
”Jag är ingenting”
Att ta del av hur hon fastnar i ett destruktivt missbruk kan vara smärtsamt, men berättelsen har samtidigt en behaglig rytm, ett långsamt tempo som i kombination med det lågmälda tonfallet mjukt suger läsaren till sig. Och här finns en fin sinnlighet i samspelet mellan Esters inre liv och den yttre miljön.
Delvis handlar det helt enkelt om att hon överför de känslor hon inte kan ta emot till ibland i sin karghet nästan poetiska registreringar av det hennes ögon ser.
”I skrevorna mellan stenarna låg fullt av krossade snäckskal intrasslade i sjögräset, här och där blandat med rostiga kapsyler, plastskräp och buteljskärvor som slipats mjuka av sand och vatten. (---) På botten av pölen blixtrade också något vitt och blått som hon antog var ännu ett snäckskal men mönstret var inte som det skulle så hon böjde sig och stack ner armen. (---) Det var bara en bit porslin.”
När hon står med den porslinsbiten i handen kommer en gammal man som tror att hon är ”strandletare” som han själv. Och Ester svarar: ”Nej. Jag är ingenting.”
De orden bildar ett tyst avslutningsackord, och i och med det har hon kanske också lyckats fullfölja den process som varit hennes egentliga projekt.