På ytan vibrerande nakna känslor
Livet självt, årets tema vid Musikfestspelen Korsholm, genomsyrade de två fredagskonserter jag hade möjlighet att bevista och de filosofiska och sinnesanknutna livstrådarna förgrenade sig i en mängd olika riktningar.
KONSERTRECENSION
Musikfestspelen Korsholm.
Konserter 26.7 i Culturum och Munsala kyrka. Anette von Hehn, Cecilia Zilliacus, violin, Ylvali Zilliacus, altviolin, Stefan Heinemeyer, Kati Raitinen, cello, Sampo Lassila, kontrabas, Anders Jonhäll, flöjt, Heikki Nikula, klarinett, Antti Ohenoja, slagverk, Stephen Fitzpatrick, harpa, Oliver Triendl, piano, Erica Back, mezzosopran. Wennäkoski, Boulanger, Francaix, Tjajkovskij.
Lotta Wennäkoski låter sig inte sällan inspireras av utommusikaliska förnimmelser och fenomen såsom, förutom den självklara poesin, även visuella, auditiva samt språkligt syntaxrelaterade företeelser.
I pianotrion Päärme (2015) handlar det om något så konkret som känslan av tyger samt, därtill, sömnadskonsten som metafor för hantverket. Är det något Wennäkoski kan är det sitt hantverk och det var en lagom utmanande öronkittling att följa den musikaliska brokaden i dess sensitivt varierade och stundtals även dramatiskt laddade färgprakt.
Lunchkonserten i festivalcentret Culturum påminde även om ett av musikhistoriens mest tragiska öden, Lili Boulangers död vid 24 års ålder, och hennes sång Dans l’immense tristesse (1916), uttrycksfullt framförd av Erica Back, speglade effektivt de känslor krigets fasor väckte hos en hypersensitiv ung kvinna.
Jean Francaix brukar, liksom exempelvis landsmannen Jacques Ibert, betecknas som en lättviktare. Faktum är dock att det bakom den underhållningsmässiga ytan ryms en hel del visdom och, inte minst, gediget hantverkskunnande och kvintetten för flöjt, harpa och stråkar smekte, med Anders Jonhäll och Stephen Fitzpatrick i de bärande rollerna, örat på ett klart tillfredsställande sätt.
Uttrycksfulla gester
Wennäkoski har en rikhaltig vokalproduktion på sitt samvete och hon och Eva-Stina Byggmästar ringade vid lunchkonsertens inledande diskussion på ett belysande sätt in den symbiotiska och, inte sällan, nog så intriktata relationen mellan ord och ton, tonsättare och poet. Ett samtal, som fick sin konkreta utlöpare och illustration vid kvällskonserten i Munsala kyrka.
Wennäkoski är först och främst en utpräglat sensibel lyriker med ett osvikligt sinne för klangfärger och subtila nyanser och i den för Svenska Litteratursällskapet skrivna sångcykeln I stället för vingar (2016) är hon sannerligen på sin mammas gata.
Den till Byggmästars isländskt naturinspirerade, suggestivt måleriska kvinnocentrerade lyrik (ur samlingen Arctica) skräddarsydda musiken är skriven för mezzo, klarinett, kontrabas och slagverk och det kvarttimmen långa verket formligen svämmar över av läckert uttrycksfulla klanger, gester och åtbörder.
Wennäkoski har på ett beundransvärt idiomatiskt sätt handskats med ett språk som inte är hennes modersmål och tondräkten förefaller i det närmaste sömlöst framvuxen ur textmaterialet. Erica Backs intensiva tolkning till trots drunknade orden stundtals i de ställvis rätt påstridiga tonvirvlarna – suveränt bemästrade av Heikki Nikula, Sampo Lassila och Antti Ohenoja – vilket kanske ändå hade mera med den generösa kyrkoakustiken än Wennäkoskis instrumentation att göra.
Efterlängtat återbesök
Tjajkovskijs mastiga, till minnet av pianistvännen Nikolaj Rubinstein skrivna pianotrio utgjorde en rejäl, men ändå inte alltför våldsam kontrast – i bägge kvällens verk handlade det trots allt om på ytan vibrerande, nakna känslor – och stycket fick ett formidabelt laddat utförande av Anette von Hehn, Stefan Heinemeyer och, inte minst, Oliver Triendl, som excellerade pianostämman på ett sätt som fick Yamahan att så när knaka i fogarna.
Musikfestspelen fortsätter fram till torsdagen med ett dignande musikaliskt smörgåsbord med något för envar på menyn. Som i fjol är andelen kvinnliga tonsättare glädjande högt, men jag vill ändå speciellt lyfta fram ett onödigt bortglömt mansnamn med en alldeles speciell koppling till Vasanejden.
Armas Järnefelt gör på måndag ett efterlängtat återbesök i Vasa stadshus med en repris av konsertprogrammet anno 2 oktober 1892. Som hans sändebud fungerar Cecilia Zilliacus, Håvard Gimse och Erica Back och vi hör förutom egna lieder och verk för violin och piano även BeethovensSonat op. 90 samt ett par Chopinstycken.
Översättaren, dirigenten och dramaturgen Lasse Zilliacus föreläser innan konserten om Järnefelt och den av dottersonen Mikko Sajari sammanställda, ambulerande Järnefeltutställningen finns till påseende i festivalcentret Culturum.
Det var en lagom utmanande öronkittling att följa den musikaliska brokaden i dess sensitivt varierande och stundtals även dramatiskt laddade färgprakt.