”Dont change a hair for me, Korpo Sea Jazz”
Kyrka och herrgård. Varmt och svalt. I kyrkan var det behagligt svalt, i herrgården varmare. Men beträffande musiken var det nästan tvärtom.
FESTIVALRECENSION Korpo Sea Jazz, 26.7
I Korpo gård ljöd Aki Rissanens intellektuellt svala musik, som nog tände mot slutet av konserten. I Korpo kyrka värmde Kasperi Sarikoskis trio upp stämningen, men utan opåkallad hets. Att basunisten Sarikoski vistats de senaste åren i USA kanske speglades i repertoaren. Ovanligt nog för inhemsk jazz, var tre av nio stycken från Nordamerika. 33,3 % är en bra kvot. Det kunde andra musiker ta modell av, i stället för att spela enbart egna stycken.
I Sarikoskis trio spelade basisten Jori Huhtala och trumslagaren, årets programchef i Korpo, Ville Pynssi. Kombinationen basun och kontrabas fungerar bättre än exempelvis bas och sax eller trumpet, vad gäller (virtuella) harmonier i musiken. Det beror givetvis på instrumentens nära tonlägen. I kyrkan smälte instrumenten väl tillsammans. Pynssi spelade med utomordentligt fin dynamisk känsla – stenkyrkor är i regel nästan omöjliga lokaler för trumset. Men Pynssis lätta likväl intensiva touch möjliggjorde även komplicerade och snabbare rytmer i den ekande miljön.
Brasilianska rytmer
Sarikoskis stycken, som snart skall finnas på skiva, är så nya att de flesta saknar titel.
”Folkvisa från Skofatt” kunde stycket som kombinerar sammansatta rytmer med folkmelodik kalllas. Ett annat stycke, som tillsvidare bara heter nummer tre, kunde gärna heta ”ECM-killarna spelar både samba och mazurka, men aldrig hambo.”
Det var fråga om brasilianska rytmer, med mera. Det säger sig självt, att det således är fråga om ett fint stycke. Trion framförde lyxigt Johnny Mandels ballad When Do You Start. Trots bara två stämmor, kunde man uppfatta de bakom liggande ackorden. Nobody Else But Me av Jerome Kern lät på ett lämpligt sätt västkust. Trion tassade snabbt och intensivt, men behagligt lätt. Det var ett prov på sådan jazz som är orsaken till att man spelar eller lyssnar på jazz, av olika stilar. Man befann sig med andra ord i pudelns kärna.
Charlie Hadens Waltz For Ruth avrundade konserten elegant, med stor värme. Aki Rissanens trio med Eero Seppä, bas och Teppo Mäkynen, trummor spelade ett fint set, enligt konstens alla regler. Men de borde ha börjat där de nästan slutade. Inte förrän Rissanens Love Song, från en kommande skiva, fick trion ångan upp till fullo. Efter det var det jubel hela vägen. Men före det spelade de bland annat renässansmusik av Gesualdo och träig modernism av Ligeti. Jag hittar ingen anledning att spela den musiken. Särskilt då det ändå lät mera Rissanen än Gesualdo och Ligeti tillsammans.Samklangen av den helt akustiska trion i den lilla salen var nära fantastisk. GrotrianSteinweg - flygelns djupa och kraftiga klang ingiver respekt. Ett piano lika stort och starkt som pianisten.
Korpo Sea Jazz startade i liten skala för trettio år sedan. Redan för ett antal år sedan nådde festivalen en optimal storlek och styrka. Grattis Sea Jazz...and don’t change a hair for me.