Svarta Madonnans stad
Hon fick sin form på sextonhundratalet, dock inte sin färg. Madonna var hon från dag ett men hennes hud kom att mörkna med åren. Ekträ har den benägenheten. Eken är trädens träd, Svarta Madonnan Litauens skyddshelgon. En undergörerska med sällsam kraft. Till henne vallfärdar människor från många länder, främst från det gamla Östeuropa. Hon bor i Vilnius. Vi besöker henne den 14 juni. Ett speciellt datum i landets historia. Sorgens och hoppets dag. Innan mina tyska vänner och jag uppsöker Madonnan, bokar vi en två timmars rundvandring med guide. Hon heter Lola, utbildad engelsklärare som kan sin stad. Under en paus undrar hon om vi har några frågor. Jag pekar på tornet uppe på Slottskullen en bit ifrån och frågar varför flaggan vajar på halv stång. Svaret är att det gör alla flaggor i landet tills klockan slagit tolv. Då hissas de upp. Sorgen förbyts i hopp.
Dagen är ett minne av den första sovjetiska deportationen, inledd den 14 juni 1941. En av trettiofem katastrofer, som drabbade 130 000 människor, sjuttio procent av dem kvinnor och barn. Efter Stalins död kom sextiotusen tillbaka. Hoppet återvände, förstärkt av frigörelsen 1991.
På kvällen är hela staden i farten. På Katedralsplatsen briljerar cyklister på dadaistiska åk, styltgångare tar enorma kliv. På gården till Storhertigens palats avlöser olika band varandra. Stämningen är lugn och vänlig, inte en ölburk syns till.
Men ännu är vi inte där. Solen står högt när vi hembär Madonnan vår hyllning. Hon står i det lilla kapellet ovanför Gryningsporten, den enda av fem stadsportar som finns kvar. En mörk skönhet i sin skimrande skrud, med strålar av kärlek, barmhärtighet och nåd i kompassens alla riktningar. En stråle träffar mig i bröstet. Den ger mig kraft att en stund senare trots värmen klättra upp för 193 trätrappsteg till Johanneskyrkans torn, i stället för att ta hissen.
Utsikten över staden är osannolik. Inga groteska skyskrapor skymmer sikten, i stället avtecknar sig Vilnius kyrkor, den ena efter den andra. Sammanlagt femtiotre kyrkor, tjugoåtta i Gamla stan. Den är grundad 1323, av storhertig Gediminas, och Unesco-världsarv sedan 1994. Själv står hertigen med sin springare framför palatset, båda två minst lika svarta som Madonnan i sin helgedom. Men endast hon sänder varma strålar över en frusen värld.