Eschnerska Frilasarettet – en vision som sprack
Carl-Gustaf Eschner hade pengar, men ingen god hälsa. Eschners dröm var att hans förmögenhet efter hans död skulle användas till att bygga ett sjukhus för de fattiga och sjuka i Åbo. Torbjörn Kevin har grävt i historien eftersom det har gått hundra år sedan stiftelsen Eschnerska Frilasarettet grundades.
FACKLITTERATUR
Torbjörn Kevin: Min oryggeliga vilja. Om C.G. Eschner och en stiftelse. Åbo 2019
■ För en tid sedan kunde man i en notis (HBL 27.6) läsa om att Stiftelsen Eschnerska Frilasarettet donerat en miljon euro till Åbo Akademi, för en ny professur i gerontologisk vård. Inte alla dagar det inrättas nya professurer, och dessutom med privata medel. Men vad är det för en stiftelse?
Om det vet Torbjörn Kevin besked, tidigare långvarig chefredaktör vid Åbo Underrättelser och uppskattad kolumnist i HBL. Han har skrivit en informativ bok om upphovsmannen Carl Gustaf Eschner (1805–1853), med anledning av att det gått 100 år sedan Stiftelsen Eschnerska Frilasarettet grundades, i syfte att förvalta det Eschnerska arvet. En stiftelse som föregicks av den Eschnerska frilasarettsfonden, som hann verka i 66 år, 1862–1918.
Vem var då denne Eschner? Han föddes i Lovisa 1805. Fadern var rådman och förman i kämnärsrätten, en lägre form av rättsinstans. Familjen var alltså relativt välbeställd. Men barnen blev tidigt föräldralösa och bodde därefter inackorderade hos andra välbärgade familjer i staden.
Den unge Carl Gustaf gick i stadens trivialskola, och försörjde sig därefter som bodbetjänt. Den som sannolikt lockade honom till Åbo var Abraham Kingelin, en av den tidens mest inflytelserika Åbobor. Han besökte Lovisa efter den förödande branden i Åbo 1827 (då CGE alltså var 22 år), för att skaffa byggnadsmaterial för återuppbyggnadsarbetet. Men det var inte bara Carl Gustaf som lystrade till locktonerna utan också flera andra av hans jämnåriga i Lovisa. Och de gjorde alla väl ifrån sig i den nya staden.
Donatorernas stad
Åbo är känt som donatorernas stad. Flera av stadens viktiga byggnader och institutioner har tillkommit som resultat av frikostiga gåvor från förmögna handelsmän och företagare, framför allt kring sekelskiftet 1800– 1900. Bland dem stadsbiblioteket (tobaksfabrikören Fredric von Rettig) och det återuppståndna Åbo Akademi, genom bidrag från förmögna Åbofamiljer, med bröderna Ernst och Magnus Dahlström i spetsen.
Som Kevin konstaterar har det ”undgått den aboensiska historieskrivningen att de stora donatorerna Dahlström kanske aldrig skulle ha fötts i Åbo om inte Carl Gustaf Eschner hösten 1830 hade dragit upp sina bopålar i Lovisa – och ett år senare lockat barndomsvännen Carl Magnus Dahlström att följa honom i spåren”. Det vill säga fadern till ovannämnda bröder.
Carl Gustaf anlände till Åbo hösten 1830, och började som bokhållare hos Kingelin. Småningom startade han eget, först i samarbete med C.M. Dahlström. Affärerna gick bra, både inom handel och rederiverksamhet, men det var sämre med hälsan. Carl Gustaf led av lungsot, men exakt vad det var visste man inte på den tiden. Han hade kroniska problem med luftvägarna och uppsökte den tidens främsta experter, bland annat i Stockholm. Där fick han rådet att vistas en tid i Brasilien (!), vilket han också gjorde, 1842–1843.
Glädje och huvudbry
Men Eschner blev inte bättre och avled 1853, 48 år gammal, ogift och barnlös. I sitt testamente, uppgjort kort före hans död, ger han detaljerade anvisningar om hur förmögenheten skulle delas. Utöver andelar till systrarna, en fosterdotter och diverse andra personer vill han att man grundar en fond för inrättandet ”af ett Lasarett för vårdande af fattiga sjuka, företrädesvis af Handels, Hökare och Sjömansklasserne /.../ hvilken inrättning jag önskar måtte benämnas Eschnerska Fri-Lasarettet”. Ett helt sjukhus, alltså, i Åbo.
Den stora donationen, i kombination med de detaljerade anvisningarna, har berett såväl glädje för mottagarna som huvudbry för stiftelsens förvaltare. För även om man töjer på formuleringarna – något de flesta stiftelser med tiden måste göra – har Eschners stipulationer varit besvärliga på grund av utvecklingstakten inom medicinen.
Även om pengarna när det begav sig kanske hade räckt till för ett helt sjukhus blev det med tiden allt svårare, och sedan länge omöjligt. En annan svårighet är att sjukvården och dess organisation länge varit en rikspolitisk angelägenhet.
Man har därför hela tiden varit tvungen att anpassa sig till ett ”rörligt mål”, som Kevin uttrycker det. Man har visserligen kunnat fördela en stadigt växande kaka på olika projekt i Åbo som kan sägas motsvara Eschners intentioner, men det ultimata målet, ett sjukhus för stadens fattiga, är fortfarande obyggt. Som ett slags substitut har det fortfarande relativt svenska kretssjukhuset Åbolands sjukhus (ÅUCS) länge fungerat. Men dess framtid är osäker, eftersom det hotar bli inkorporerat av det stora (och i praktiken helt finska) universitetssjukhuset (TYKS).
Fint porträtt
Man försöker ändå följa Eschners intentioner och har gjort stora satsningar bland annat på åldringsvård och förebyggande hälsovård. Kevin kan därför avsluta med att ge förvaltarna ett gott vitsord: ”Om Carl Gustaf Eschner gavs en hypotetisk chans att för en stund återvända till jordelivet skulle han ha svårt att orientera sig. Men han skulle sannolikt nicka igenkännande vid åsynen av stiftelsens stödpolitik och dess motiveringar.” Detsamma gäller förmodligen också den nya professuren.
Man märker att den erfarne ledarskribenten och kolumnisten Kevin njutit av att få dyka i arkiven och skriva i det längre formatet. Han har med sin bok skapat ett fint porträtt inte bara av huvudpersonen och den stiftelse han gett upphov till utan också av en hel tidsepok.
Jag har förståelse för att Kevin valt att utelämna notapparat och källhänvisningar – det räcker gott med den relativt korta litteraturförteckningen i slutet. Men det är irriterande att det saknas personregister, speciellt som dylika med dagens teknik inte är svåra att göra.
Han har med sin bok skapat ett fint porträtt inte bara av huvudpersonen och den stiftelse han gett upphov till utan också av en hel tidsepok.