Tillbaka till naturen
I över tre decennier har Lasse Nordlund, uppvuxen i Gårdsbacka och Tammelund i Helsingfors, levt ett nästan helt självförsörjande liv i Norra Karelen. Nu grundar han och partnern Maria Dorff ett institut för att utbilda studerande i självförsörjning på et
I skogen utanför orten Valtimo i Norra Karelen pågår frenetisk aktivitet. Timmerhus byggs med talkokrafter. På myrarna samlar man in vitmossa som fungerar som både isoleringsmaterial och toalettpapper. Samhällskritikern Lasse Nordlund och hans partner Maria Dorff hoppas snart kunna inviga sitt stora projekt, Självförsörjningsinstitutet (Omavaraopisto), som ska lära ut självhushållning på ett ekologiskt hållbart sätt.
Utbildningen som ordnas anslutning till Kajanalands institut ska enligt planen ta emot sina första studerande 2020.
– Jag upplever att den strukturella återvändsgränden i Finland och världen blivit så svår att nya initiativ behövs. Vi tror att självförsörjning har potential att stabilisera situationen. Självförsörjning som livsstil tar sig an människans grundläggande frågor, säger Nordlund, som för tillfället inte tar emot mediebesök, utan svarar på distans.
Nordlund syftar bland annat på de mardrömslika forskningsrapporterna om människans eskalerande globala överexploatering av naturens resurser, och på energiförbrukningen som hotar leda till klimatkatastrof.
Enligt det här synsättet finns människan överallt och förstör allt. Hon skapar flytande öar av plastskräp i världshaven och står i långa, dödliga köer för att ta selfies bland tonvis av sopor på toppen av Mount Everest.
Storstadsbon fann ro i skogen
Lasse Nordlund, som gick i svenskspråkig lågstadieskola på Brändö i Helsingfors och sedan tillbringade en stor del av sin uppväxttid i Hamburg, upplevde tidigt att han inte ville vara en del av det rådande systemet.
– Jag hade ett forskande sinne och tänkte i lite ovanliga banor. När jag under gymnasietiden som alla andra var tvungen att fatta beslut om vad jag skulle göra funderade jag mycket på ansvarsfrågor. Jag kom fram till att man i den arbetsfördelning som råder i samhället inte på riktigt kan ta ansvar för sina handlingar, eftersom en stor del av förutsättningarna för våra liv utlokaliserats och ligger i händerna på andra, säger Nordlund.
– Då kände jag en vilja att leva självständigt.
Nordlund återvände från Hamburg till Finland. Han hade tillfälliga jobb under 90-talet, bland annat på olika gårdar där han lärde sig om odling. Småningom slog sig den ekopacifistiskt orienterade och naturvetenskapligt intresserade ynglingen ned på en 65 hektar stor markegendom som hans föräldrar köpt på orten Valtimo i Norra Karelen.
På ägorna fanns åkermark från de tidigare ägarnas tid, och Nordlund började själv bryta mer åker för hand.
Där odlade han potatis, morot och i synnerhet kålrot. I skogen plockade han svamp och bär, som han lyckades konservera genom ett eget system som byggde på att han regelbundet vände på burkarna. Han lärde sig tillverka sina egna bruksföremål, bygga tak över huvudet och hålla värmen uppe under vintern genom vedeldning. Den tidigare stadsbon blev en vildmarkseremit.
– Under mina ungkarlsår klarade jag av att leva på ungefär 30 euro om året.
Vad satsade du då 30 euro på? – På att laga ett hål i tänderna. Och på annat jag inte kunde tillverka själv, till exempel cykelringar.
Kritiseras och beundras
Ett liv nästan utanför systemet ställer höga krav, men Nordlund höll styvnackat fast vid sitt beslut.
– Det föll sig naturligt för mig att knega på för mig själv dagarna i ända. Självförsörjning kräver tålamod och långsiktig planering. Det tar tid innan årets arbetsrytm sätter sig i muskelminnet.
Nordlund lade också märke till att hans livsval väckte starka reaktioner.
– Jag har stött på både beundrande, bekymrade och ilskna attityder. Åtminstone kan man säga att en livsstil som är mindre beroende av samhällets strukturer väcker mycket diskussion.
Vad skulle du till exempel svara en person som kritiserar dig för att du inte bidrar genom att betala skatt? – Jag skulle fråga honom A) hur mycket skattepengar han själv förbrukar och B) vad han gör om den offentliga servicen försvinner på grund av någon kris eller utvecklingsriktning. Kanske skulle han då vilja pröva de alternativa möjligheter vi försöker skapa.
Ingen misantrop
Tiden då Nordlunds årliga budget var några tior är ändå förbi. Han och partnern Maria Dorff har numera två barn.
– Min ungkarlsdiet passar inte riktigt de andra, så på bordet finns i dag ofta till exempel smör, ägg och mjölkprodukter som vi köpt.
Hur bra fungerar vitmossa som toalettpapper? – Har du någonsin hört något negativt om vår dasspraxis? Jag använder hellre någorlunda torr vitmossa än papper.
Tidigare tillverkade Nordlund sina egna kläder, men i
dag händer det att familjen köper kläder på loppmarknad, eftersom arbetet med att starta det nya Självförsörjningsinstitutet är tidskrävande. Barnen går i dagis och skola, och besöker hälso- och tandvården vid behov. Nordlund lånar böcker på biblioteket.
Familjen lever alltså inte helt frikopplad från samhället, och Nordlund är inte heller ute efter att tillrättavisa andra om renlevnad. Även om Nordlund ofta jämförs med Pentti Linkola delar han inte dennes människofientliga världssyn, vilket han tidigare framhållit i en intervju för Helsingin Sanomat. Nordlund och Maria Dorff vill snarare visa att det finns alternativa möjligheter för den som vill utforska dem.
– Jag har aldrig ångrat mitt beslut, men jag har sörjt att jag inte känt mig som hemma i samhället.
Händer det att du till exempel saknar sådant som rödvin och pasta?
– Naturligtvis kan jag bli sugen på vissa maträtter, och det är ju inte så
Har du någonsin hört något negativt om vår dasspraxis? Jag använder hellre någorlunda torr vitmossa än papper.
att jag lever i någon fundamentalistisk självförnekelse. Plättar kalasar vi till exempel på ibland. Vi lever ju ändå nära civilisationen.
”Faustisk situation”
Den matematiskt begåvade Nordlund har också sysslat med kodning om vintrarna. Nu går mycket av vinterhalvåret åt till att förbereda utbildningen vid det nya institutet, där man alltså från och med nästa år ska undervisa de första studerandena i bland annat trädgårdsodling, insamling, handarbeten och ekologiskt byggande. Maria Dorff är utbildningens huvudarrangör.
Institutets verksamhet utgår från att människans livsföring gör planeten – och människan själv – stor skada, och att kulturen måste förändras för att förutsättningarna för liv på jorden inte ska försvinna.
Nordlund har själv reflekterat mycket kring människans förhållande till naturen.
– I människan bor en ohämmad lekfullhet som inte låter sig hejdas av några som helst risker. Människan får hela tiden geniala idéer, som sedan överraskande exploderar i hennes händer. Hon förstår inte att det ibland kunde vara klokare att låta bli vissa saker.
Hur realistiskt är det att människan skulle kunna lösgöra sig från ett ekonomiskt system som bygger på ständig tillväxt? – Det är det kapitalistiska systemet som för länge sedan lösgjort sig från människans styrning, så jag hoppas vi blir bättre medvetna om vårt gemensamma, ödesdigra problem. Vi har själva skapat något som inte låter oss komma undan – en klassisk faustisk situation.
– Men ibland under historiens gång har också de starkaste strukturerna fallit, bara för att någon plötsligt kommit på ett sätt att ta sig ur en låst situation. Jag tror det är möjligt.
Jag har aldrig ångrat mitt beslut, men jag har sörjt att jag inte känt mig som hemma i samhället.
Övriga källor i artikeln: Kajanalands institut, HS-arkiv.