Dags att se över valfinansieringen
Valfinansieringen blev klarare reglerad för tio år sedan och det förbättrade läget avsevärt. Ändå är det fortfarande oklart varifrån en stor del av stödpengarna kommer.
Idag är det sista dagen för de invalda Europaparlamentarikerna och deras suppleanter att lämna in redogörelserna för sin kampanjfinansiering. Deadline för de nyvalda riksdagsledamöterna och deras suppleanter var i mitten av juni.
Anmälningarna ska nu för tiden vara mera detaljerade än förr. Politikerna ska redogöra för vad de har använt pengarna till och hur de har fått ihop sin finansiering – egna pengar, donationer av privatpersoner, företag, partiet, partiföreningar, andra givare och eventuella lån.
En politiker ska med hot om vite redovisa för sin finansiering. Det kan alltså bli böter för den som struntar i att göra sin anmälan. Före 2009 fanns inga sanktioner och till det hänvisade Centerns gruppordförande Timo Kalli 2008 då han berättade att han har struntat i att meddela vem han hade fått stöd av.
Det var startskottet till den valfinansieringsskandal som avslöjade Kehittyvien maakuntien tukiprojektet som samlade ihop pengar till framför allt Centerns och Samlingspartiets kandidater inför riksdagsvalet 2007. Det blev rättegångar av olika slag och det blev en ny lag om valfinansieringen 2009.
Nu för tiden är det Statens revisionsverk, som tar emot anmälan om valfinansiering, men revisionsverket har få verktyg för en noggrannare kontroll av anmälningarna.
En total transparens där vartenda bidrag till en kandidat skulle kräva redovisning är inget att eftersträva. Det är principiellt viktigt att särskilt privatpersoner ska kunna stödja kandidaters valfinansiering utan offentlighet. Nu går gränsen vid 1 500 euro för såväl privatpersoner som företag. Över 6 000 euro till enskilda kandidater får enbart partier och deras medlemsföreningar donera.
Påfallande många bidrag från privata personer och företag ligger under 1 500 euro. I praktiken tycks gränsen fungera som ett tak för stöden.
Helsingin Sanomat (24.7 och 25.7) har granskat finansieringsanmälningarna för riksdagen och det visar sig att 40 procent av alla stöd har ett okänt ursprung, eftersom att gränserna för redovisning inte överskrids. I reda pengar handlar det om 4 miljoner. Totalt har de redovisningsskyldiga, det vill säga de 200 riksdagsledamöterna och deras 77 suppleanter, samlat ihop 9,7 miljoner i stöd.
Av de knappa 4 okända miljonerna kommer 1,6 från företag och 1,4 från privatpersoner medan 0,77 miljoner kommer från övriga bidragsgivare, till exempel fackföreningar. Centern och Samlingspartiet har fått en stor del av de okända pengarna, främst för att de får mycket företagsstöd. Antti Häkkänen (Saml), tidigare justitieminister och ung politiker på uppgång, har fått den största summan med okänt ursprung – 100 000.
Det är mycket möjligt att de pengar vars ursprung nu förblir oklart har kommit in som små bäckar, det vill säga som stöd under 1 500 euro. Men det finns inte heller någon möjlighet att kontrollera om lagen har kringgåtts genom att spjälka upp stödet i flera summor på under 1 500 euro.
SFP hör till de partier som satsar mycket pengar på kampanjarbetet. Dessutom delar Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland ut stöd till enskilda kandidater. Det handlar om betydande summor och 75 procent av pengarna går till SFP:s kandidater.
En så stor öppenhet som möjligt i valfinansieringen är viktig. Det är uppenbart att kandidaternas kampanjbudgetar har en betydelse. Med pengar kan du köpa dig synlighet, som är väsentligt i ett val. Ekonomiska bidrag berättar om kandidatens stödtrupper och intressen men också om bindningar. Det är nödvändig konsumentupplysning inför val.
Det är dags att se över reglerna för valfinansieringen. På tio år har kraven på transparens ökat. Enligt regeringsprogrammet ska en parlamentarisk arbetsgrupp behandla bland annat valfinansieringen och redovisningen och också revisionsverkets kontrollmöjligheter ska förbättras. Det är välkommet.