Uppdaterade kulisser, samma såpa
28 Barbary Lane. En undangömd oas mitt i San Francisco, där Anna Madrigal (Olympia Dukakis) erbjöd härbärge åt ett gäng mer eller mindre vilsna själar. En plats där marijuanan växte fritt, alla var queer och resten av världen kändes långt borta.
■ När Armistead Maupins bokserie Tales of the City blev tv-serie första gången 1993 var resultatet banbrytande inom mainstream queer-tv. Det var en såpopera som utspelade sig på 70-talet och det fria San Francisco introducerades genom ögonen på den naiva och fyrkantiga Mary Ann Singleton (Laura Linney) från Ohio. Mary Anns liv på Barbary Lane dokumenterades vidare i More Tales of the City (1998) och Further Tales of the City (2001) och nu är hon tillbaka för fjärde gången, i Netflix uppdaterade skrud.
Nya Tales of the City utspelar sig 23 år efter att Mary Ann lämnade San Francisco för att försöka sig på en karriär inom media. När hon nu återvänder till Barbary Lane för att fira Anna Madrigals 90-årsdag är det inte mycket som har ändrat. Anna röker fortfarande gräs och agerar mamma åt sin valda familj, och Mary Ann är fortfarande hopplöst irriterande och bekräftelsesökande. Rollerna spelas fortsättningsvis av Linney och Dukakis.
Tanken är att Mary Ann bara ska stanna några dagar, men så stöter hon på Brian (Paul Gross) och Shawna (Ellen Page) och det förflutna ramlar över henne. Brian är hennes ex-man och Shawna deras dotter, som bara var två år när Mary Ann lämnade dem till förmån för karriären.
Att känna till de tidigare installationerna är ingen förutsättning för att se Tales of the City, men det hjälper. Serien jobbar nämligen hårt på nostalgin kring Barbary Lane och för den oinvigda ter det sig aningen självupptaget. Även karaktärer som Mouse (Murray Bartlett) och DeeDee (Barbara Garrick) vinner på att en känner till deras förflutna.
Den uppdaterade Tales of the City bryter ny mark genom en ensemble som består nästan uteslutande av queer- och transpersoner, och det i sig är något att jubla över. Här ryms berättelser som annars inte prioriteras. Synd bara att så mycket annat med serien får en att himla med ögonen. Den utspelar sig i nutid men känns hopplöst avklippt från samtiden. San Francisco ter sig främst som en kuliss fylld av rekvisita och statister. Allt är förutsägbart, dialogen pendlar mellan det banala och det didaktiska, och det “moderna” representeras av dejtingappar och ett tvillingpar som bestämmer sig för att bli influencers, nej förlåt “twinfluencers”. Jag nästintill drunknar av skamsköljningar varje gång de syns till. I sina sämsta stunder är det här The L Word med färre flator.
Det är synd, för alltid emellanåt skrapar serien på ytan till något verkligt intressant. Ta till exempel Jake (Garcia), en transperson som börjar fundera över sin sexualitet, och hans lesbiska flickvän Margot (May Hong). Här öppnar serien för mer djuplodade frågor om identitet och familj. Vad händer med ens självbild när världen plötsligt ser på en och ens förhållande med andra ögon? Är Jake samma person som han var innan han kom ut som trans? Är Margot fortfarande lesbisk om hon i omvärldens ögon har en pojkvän?
Men så förpassas Jakes och Margots narrativ till utkanten av serien till förmån för en illa förankrad, melodramatisk utpressningsföljetong som involverar Annas förflutna. I grunden är och förblir Tales of the City en såpopera. Säkerligen gläder det någon.
Att känna till de tidigare installationerna är ingen förutsättning för att se Tales of the City, men det hjälper. Serien jobbar nämligen hårt på nostalgin kring Barbary Lane och för den oinvigda ter det sig aningen självupptaget.