Toni Morrison med munnen full av blod
Toni Morrisons essäsamling Mouth Full of Blood associerar både till slavtiden i sydstaterna och till hennes egen mormor och mormorsmor, tuffa modiga kvinnor som varken kunde läsa eller skriva men fostrade många barn.
Vad är det som får oss att känna oss hemma? Familj, språk, kultur, land, kön? Religion, ras?
Nobelpristagaren Toni Morrison ställer frågan i föredraget ”The Foreigner’s Home”. Det är en aktuell fråga för så många människor i dag, och efter att ha levt större delen av mitt liv utomlands i olika länder ställer också jag den ofta till mig själv. Vad menar vi då vi talar om att känna oss hemma”, frågar Morrison
Främlingskap har på olika sätt ofta sysselsatt henne och hon har nu samlat ett större antal föredrag och artiklar från många år i Mouth Full of Blood där man kan säga att det förenande temat är hur det är möjligt att vara både infödd amerikan och främling i sitt hemland.
Morrison har ju själv haft anledning att ställa frågan. Hon föddes i en småstad i Ohio och har sedan levt i Washington D.C, Texas, Ithaca, New York. Mouth Full of Blood associerar både till slavtiden i sydstaterna och till hennes egen mormor och mormorsmor, tuffa modiga kvinnor som varken kunde läsa eller skriva men fostrade många barn. Hon jämför sig själv med dem. ”Jag har en känsla av att de skulle skratta åt mig om jag inte gjorde mitt bästa”.
Litteraturens nödvändighet
Den engelska akademikern John Sutherland har myntat termen ”transcitizen” med vilket han avser människor som reser och arbetar mellan olika länder i vilka de känner sig både hemma och främmande. Men Morrison noterar att vi i dag har allt flera flyktingar, immigranter, arméer av hemlösa, och det är en värld som kännetecknas av främlingskap, våldsamhet, rotlöshet.
”Vissa traumatiska upplevelser är så djupgående, så plågsamma, att endast författare kan formulera traumat och ge sorgen moralisk mening (…) En författares liv och verk är inte en gåva till mänskligheten; de är en nödvändighet”.
Toni Morrison blev framför allt känd för sina romaner om slaveriet i den amerikanska södern, och hennes gestalter söker ett hem, en plats på jorden som de kan identifiera sig med. I Beloved (1987, sv. Älskade) möter vi den fria f.d. slavkvinnan Sethe som för att rädda sin lilla dotter från att bli slav dödar henne. I Song of Solomon (1977) klipper huvudpersonen Macon Dead Jr av banden till sin historia och kultur, men som svart man kan han heller inte leva i den vita kulturen. Han förblir en främling där. I romanen Home (2012) går en ung svart man med i Korea-kriget, men vad för sorts patriotism handlar det om som får en svart man från sydstaten Georgia att kämpa för USA?
Slocknad optimism
Jag har följt med Toni Morrisons författarskap sedan 1970-talet då jag intervjuade henne i New York (HBL 17.11.1978) Hon var då förlagsredaktör, ganska okänd som författare och hade inte ännu tilldelats Nobelpriset. Hon sade att det var omöjligt att leva i USA utan att ständigt påminnas om de komplicerade rasrelationerna.
- Vi har i åratal förträngt vår egen historia (…) Det som framför allt intresserar mig, som är passionerat viktigt för mig, är att veta vem vi svarta respekterade, vem vi litade på och inte litade på.
Enligt Morrison skulle söderns svarta befolkning då också kunna förstå sin egen kultur och vad de skulle föra vidare till yngre generationer. Den vita medelklassen hade sålt sin själ, menade hon då vi samtalade, men det fanns kanske hopp för unga svarta trots allt. Samma försiktiga optimism finns i alla fall inte i de samlade artiklarna.
I artikeln ”Rememory” heter det: ”Jag ville skapa en värld som var både kulturellt sann och utan rasmotsättningar. Det var ett projekt fullt av paradoxer. Västerländska och europeiska författare tror att deras verk är ’race free’ - i varje fall är det inte ett problem som de oroar sig över (…)Men sanningen är ju förstås att vi alla är påverkade.”
Det hade varit givande om Toni Morrison hade uppdaterat texterna, den senaste i boken skrevs 2011 och sedan dess har mycket hänt i sydstaterna. Hon gav 2017 en intervju som kan ses på YouTube där hon förklarade att hon alltid visste att en del människor, vita således, var henne underlägsna! Det var apropå den våldsamma sammandrabbningen mellan vit makt-anhängare (White Lives Matter) och motdemonstranter (Black Lives Matter) på Unite the Rights-massmötet 2017 i staden Charlottesville i Virginia. Det hade katastrofala följder då en bil demonstrativt körde in i en grupp människor.
- Det är inte bara vita som byggde det här landet. Om någon har rätt till den amerikanska södern är det ursprungsbefolkningen.
Hemma bara i språket
Under Barack Obamas presidentperiod hade man hoppats att det skulle lugna ner sig i södern. Men enligt brittiska BBC ( 17.5.2018) ser det inte hoppfullt ut. Kriminalitet och terror handlar om alienation; en känsla av att man inte ens i dag känner sig hemma. Den jäsande oron kommer sig inte av invandrare och nykomlingar utan, ja, ett nedärvt samhälle där också de svarta lever med en rotlöshet som går långt tillbaka till slavtiden.
Jag har alltid läst Toni Morrisons romaner med stor behållning och gör det fortfarande. I föredragen och essäerna förklarar hon sig, sin motivation, och det svarta samhället. Det blir ofta mångordigt och omständligt. När vi känner till hennes bakgrund, som hon ofta har berättat om, förstår vi också vad som är betydelsefullt för henne som författare. Jag behöver heller inte fråga mig var hon känner sig hemma. ”For one’s language – the one we dream in - is home”. (Det är i vårt språk – det vi drömmer på – som vi är hemma.)
Och följden? Det var Nobelpriset i litteratur.