Bankman hittade nisch i den svenska hemvården
Alltför många vårdare på alltför korta besök blev kickstarten till ett nytt hemvårdsföretag
När diplomingenjören och ekonomen Richard Nordström hade kämpat i några år med att förstå hemvårdens alla regler och system fick han nog av den brådska och splittring han såg i verksamheten.
Allt började med att han ville hjälpa sin ensamboende mamma och underlätta vardagen för henne. Enkla saker som kunde ha varit till stor hjälp för klienten ingick inte i konceptet eller i hemvårdarens uppgifter.
Så kan det inte vara, resonerade Nordström och grundade en egen hemvårdsfirma.
För honom är det viktigt att vårdarna han anställer kan arbeta i längre pass än en kvart hos klienterna och att personalen helt säkert talar svenska. Nordströms företag satsar bland annat på att skapa kvarterskänsla och på att vårdare och klienter lär känna varandra väl.
När mamma blev sjuk blev det aktuellt att ordna med både hemvård och hemsjukvård. Det var då jag förstod att de tjänster som erbjöds är otillräckliga. Richard Nordström bankman och hemvårdsföretagare
För några år sedan ville Richard Nordström hjälpa sin hemmaboende mamma med en fungerande pensionärsvardag. Som anhörig trasslade han sig genom en djungel av regler, blanketter och tjänsteutbud. Sedan gjorde han affär av det han lärt sig.
Mommoriddaren, bankmannen, hemvårdsföretagaren: Richard Nordström är bekväm med alla beskrivningarna. För ett år sedan drog han i gång det svenskspråkiga hemvårdsföretaget Helppy i södra Helsingfors och nu växer kundkretsen.
Bakgrunden ligger i Nordströms egna erfarenheter av att hitta lämpliga hemvårdstjänster åt sin mamma, som för några år sedan blev för sjuk för att fortsätta driva de två apotek hon var ansvarig för. Dels måste hon sluta arbeta, dels behövde hon stöd med vardagslivet.
– Jag hoppade in vid sidan av mitt eget arbete och drev mammas apotek tillsammans med provisorn tills vi hittade en lösning, säger Nordström, som skötte apoteksverksamheten i nio månader tills en ny apotekare vaskats fram och godkänts av läkemedelsmyndigheten Fimea. Då såldes apoteken vidare.
Nordströms egentliga arbete var på det amerikanska företaget Boston Consulting Group i Helsingfors. Där ansvarade han för nordiska företagsköp och arbetade med privatkapitalbolag för att få små entreprenörsdrivna företag att växa och utvecklas. När han några år tidigare tog emot den uppgiften kom han ett steg närmare hemstaden, efter fem år på företaget Goldman Sachs i London. Där hade Nordström också arbetat med nordiska företagsköp. Till London hade han åkt nyutexaminerad med en dubbelexamen på fickan; efter studier på Tekniska högskolan i Otnäs var han diplomingenjör med kunskaper i produktionsekonomi och från den finskspråkiga handelshögskolan Kauppakorkeakoulu hade han med sig en ekonomexamen och kunskap i finansiering.
Mamma blev sjuk
Tillbaka i Helsingfors efter London fick Nordström konkret kontakt med hemvården.
– När mamma blev sjuk blev det aktuellt att ordna med både hemvård och hemsjukvård. Det var då jag förstod att de tjänster som erbjöds är otillräckliga. Problemet för oss var att det hela tiden var olika vårdare som besökte mamma och att de alltid stannade bara tio minuter eller en kvart trots att man hade betalat för en timme.
Nordström insåg snabbt att han som anhörig hade fått ett ansvar. Det var han som skulle kontakta Folkpensionsanstalten, staden, magistraten och olika banker när ekonomiska frågor skulle redas ut. Det var han som skulle vara kontaktpersonen mellan mamman, läkarna och olika vårdare i praktiska vårdfrågor. Det var han som skulle hitta på lösningar på vardagliga problem som att skaffa en telefon som är
lätt att använda, ordna med reparationer i lägenheten och installera hjälpmedel hemma.
– Det fanns ingen att bolla med eller få råd av och många saker lärde jag mig först efter några år. Många lösningar missade jag också.
Efter tre års erfarenhet som anhörig fattade Nordström ett radikalt beslut. Han skulle hjälp andra i samma situation, bygga en affär av det hela och skapa en hemvårdstjänst som skulle vara flexibel och betjäna på svenska.
Ett av de grundproblem Nordström såg var att hemvården eller hemsjukvården inte fick ta sig an uppgifter som hade varit lätta att utföra och som hade löst problem snabbt.
– Det är så många små saker som kan göra skillnad, men man behöver fundera på var felet ligger. Det kan vara så enkelt som att den som verkar vägra tvätta sig hemma i badrummet inte gör det för att glödlampan har gått sönder och ingen har sett till att få belysningen i skick igen, säger han. Exemplet är autentiskt. Nordströms idé var att paketera service på just den nivå som kunderna behöver. Där en behöver promenadsällskap eller hjälp med att handla en gång i veckan behöver en annan få insulininjektioner, en bättre rollator och hjälp med hygienen.
En av Nordströms klienter påpekar att företagaren själv inte räds för att kavla upp ärmarna. När badkarsbottnen i badrummet var för hal blandade Nordström halkskyddspulver i målarfärg och målade om karet.
– En liten sak som gör skillnad, men inte alls är svårt, säger han själv kort och talar om kylskåpsrutiner, om hur det har betydelse att någon hinner öppna kylskåpsdörren, slänga utgången mat och ställa saker logiskt så att den som öppnar dörren lätt hittar maten. Små yoghurtburkar ska inte gömmas längst in bakom en påse potatis.
Inga blixtbesök
För tillfället har företaget två heltidsanställda och tolv deltidsanställda förutom vd:n.
– Som själv ställt upp och tvättat fönster, säger Jennifer Hanner, som är utbildad sjukskötare och har tjugo års erfarenhet av vårdbranschen, först som teamledare på Folkhälsans minnesenhet i Brunakärr, sedan på det privata serviceboendet Hagaro i Helsingfors.
Helppy bygger på tre grundtankar: service på svenska, flexibilitet i tjänsterna och kvarterskänsla. Just nu arbetar man med två ”kvarter”: ”Drumsö” och ”Ulrikasborg” – som är företagets kod för området Rödbergen–Eira-BrunnsparkenKronohagen-Skatudden. Vårdarna bor själva i området eller nära det.
– När stadens hemvårdare kan ha tjugo minuter på sig hos en klient är våra besök i regel två, tre timmar långa – aldrig under en timme. Ibland stannar vi hela dagen. Det upplever jag som fint. Jag lär känna kunderna och kan få en nära relation till dem. Det är en stor skillnad för dem som kan ha haft många olika vårdare tidigare.
Hanners utbildning gör att hon kan göra sådant som att ta laboratorieprover, ge injektioner, ta bort stygn och spola öron.
– Men jag har också hjälpt med duschande, tvättat, hängt upp, strukit och manglat tvätt, lagat mat och suttit och samtalat när klienterna har behövt prata om sina bekymmer. Som sjukskötare kan jag också uppdatera medicinlistor och ha kontakt med läkare. Samarbetet med HUS laboratorier har fungerat bra.
För egen del uppskattar Hanner det att arbetstakten inte känns mördande – ett problem som bland annat när- och primärvårdarförbundet Super larmat om redan i flera år.
Hon hinner med den slags hemvård som var vanlig tidigare och som även innefattade vård av hemmet. Hemvården strävar samtidigt till att upprätthålla en bykänsla i staden, menar Hanner.
– Och arbetsdagen börjar först vid nio, för ingen vill ha mig i sitt hem klockan sju på morgonen i alla fall, säger hon.
Gemenskap och närhet
Nordström siktar på att bygga ut
sin hemvårdtjänst med flera lokala arbetslag, och för att skapa kvarterskänsla har han öppnat ett vardagsrum på kontoret på Smedsgatan. Här ska seniorer i närkvarteren få en chans att umgås och utveckla vänskapsrelationer. Vardagsrummet, dit också anhöriga kan komma, är öppet på torsdagar för gratis råd, umgänge och kanske ett laboratorieprov.
– Idealläget är att de anhöriga och personalen tillsammans sköter om senioren. Då är trygghetskänslan allra högst, säger Nordström, vars tanke är en hemvård som liknar det nederländska Buurtzorgkonceptet, som går ut på att den enskilda vårdtagarens individuella önskemål är viktigast och personalen känner att den kan göra väl ifrån sig. Buurtzorg är en sköterskeledd, ickehierarkisk organisation med tolv år på nacken.
På Helsingfors stad säger Arja Peiponen, chef för det södra serviceområdet vid Helsingfors stads socialoch hälsovård, att verksamhet av den här typen är välkommen. Det är välkänt att både staden och Postens hemtjänst haft problem med att anställa svenskspråkiga hemvårdare.
❞ På områden där klienterna är spridda och i fåtal är det mer utmanande att få det att gå ihop. Nya privata aktörer, speciellt behöriga och yrkeskunniga aktörer med medicinlov, behövs. Pia-Maria Grönqvist chef för Tölö mångsidiga servicecentral och närområde
I höstas uppgav Posten att vart tredje hembesök som borde ha skett på svenska skötts på finska.
– Vi har varit nöjda med Posten, men de har haft samma svårigheter att rekrytera svenskspråkig personal som vi på staden, säger Peiponen.
Det här bekräftar Pia-Maria Grönqvist, chef för Tölö mångsidiga servicecentral och närområde. Hon säger att Postens hemvård fungerar bra där det finns fler svenskspråkiga hemvårdsklienter på ett mindre och koncentrerat område, som på Drumsö.
– På områden där klienterna är spridda och i fåtal är det mer utmanande att få det att gå ihop. Nya privata aktörer, speciellt behöriga och yrkeskunniga aktörer med medicinlov, behövs.
Peiponen säger att de äldre blir allt fler och att allt fler också är villiga att betala för privata tjänster i hemvården.
– Särskilt gillar folk det att de själva kan välja vad de får för tjänster och i stadens hemvård är vi inte så flexibla att personalen kan ställa om och göra andra saker än dem man kommit överens om.
I höst ska Helsingfors stad kartlägga alla serviceproducenter som kan erbjuda tjänster på svenska och som möter de krav staden ställer för att tjänsterna ska gå att få med hjälp av servicesedel. Helppy hör redan till de här företagen.
”Alla händer behövs”
Nordströms koncept bygger på att kombinera stadens gratistjänster, församlingars utbud och sådant som tredje sektorn erbjuder med Helppys egna betaltjänster. Då håller sig priset rätt nära det som stadens tjänster kostar.
– Medelpensionen i Helsingfors är 2 000 euro per månad, men med en bruttoinkomst på 2 500 blir privat hemvård via servicesedel förmånligare än stadens egen tjänst, säger Nordström.
Så länge klienterna har lindriga eller medelsvåra problem med minnet och klarar av att själva promenera inomhus och ta sig till toaletten fungerar Helppys koncept. När en demenssjukdom sedan är för långt framskriden hänvisar Nordström till stadens tjänster som har kapacitet att stödja riktigt sjuka personer bättre.
– Ja, staden ska ju ta ansvar också för de allra sjukaste, som behöver mycket hjälp. Det kommer att finnas mycket att göra för precis alla som vill arbeta i den här branschen i framiden, säger Peiponen. Förutom de citerade har bakgrundssamtal förts med personal inom Folkhälsan, Helsingfors stad, företaget Stella, Postens hemtjänster samt med klienter som fått hemvård på svenska via Helsingfors stad, Posten och Helppy.