Ny kärnkraft inget evighetsprojekt

För ett par veckor sedan kom beskedet att starten för den tredje kärnkraftsreaktorn i Olkiluoto försenas ytterligare. Förseningarna har varit så många att beskedet knappt väckte några reaktioner. Bra för kärnkraftens renommé är det inte.

Kärnkraften har upplevt något av en renässans i och med att diskussionen om klimatförändring och utsläpp från energiproduktionen blivit vardag. Storskalig elproduktion utan utsläpp av koldioxid eller andra växthusgaser behövs medan forskningen kring framtida produktionsmetoder pågår.

Finland var länge ett av de få västeuropeiska länder som planerade ny kärnkraft samtidigt som till exempel Tyskland i stället valde att fasa ut sina kärnkraftverk efter olyckan i Fukushima i Japan. Frankrike och Storbritannien hör också till de länder som tror på kärnkraften.

De europeiska nybyggena har ändå varit problematiska. Industrins Krafts (TVO) tredje reaktor i Olkiluoto är redan över tio år försenad och startdatum är nu satt till juli nästa år. Vid det andra planerade nybygget i Finland, Fennovoimas projekt i Pyhäjoki, väntar man fortfarande på att få allt pappersarbete i skick så att man kan få tillstånd att börja bygga. Fennovoimas reaktor byggs av ryska Rosatom och projektet ligger åtminstone fyra år efter sin ursprungliga tidtabell.

Olkiluotos reaktor levereras av det som numera är helfranska Areva. Bolaget har problem med nybyggen även på hemmaplan, förra veckan meddelade franska statens energibolag Edf att den reaktor i Flamanville som enligt de ursprungliga planerna skulle ha varit klar 2012 nu ser ut att bli klar tidigast 2022. Det innebär alltså också en försening på över tio år, den här gången på grund av svetsfogar som inte håller måttet.

Samtidigt som Arevas reaktorbyggen i Europa stöter på problem har bolaget färdigställt en reaktor och håller på och färdigställer en till av samma typ, europeisk tryckvattenreaktor, EPR, i Kina.

Förklaringarna till förseningarna både i Olkiluoto och i Flamanville har under årens lopp varit många. Strålsäkerhetsmyndigheterna, på finska Strålsäkerhetscentralen Stuk, gör sitt arbete och sätter säkerhetsfrågorna först. Inga tillstånd beviljas och inget byggnadsskede fortskrider innan det är klart att alla säkerhetskrav är uppfyllda.

Säkerheten är det absolut viktigaste när det gäller kärnkraften, hur ödesdigra konsekvenserna kan bli om man struntar i dem har inte minst katastroferna i Tjernobyl och Fukushima visat. Därför måste konstruktionerna få ta den tid de tar, oberoende av vilka beräkningarna för tidtabellerna var från början.

Men det som förvånar är att kärnkraftsbyggarna gång på gång är tidsoptimister när det gäller att uppskatta hur länge byggandet av en reaktor tar i anspråk. Att strålsäkerhetsmyndigheterna är och ska vara noggranna kan inte komma som en överraskning vare sig för den som beställer kärnkraftverket eller den som ska bygga det.

I början var det en stor nyhet att reaktorbygget i Olkiluoto inte kunde hålla tidtabellen och problemen med bygget diskuterades intensivt. Fennovoimas förseningar fick också till en början mycket uppmärksamhet. Men att planerna inte håller trots att man sade sig ha lärt av misstagen hos TVO i Olkluoto anses nu närmast vara en självklarhet.

Att byggandet av kärnkraftverk i länder som Finland och Frankrike släpar så långt efter sina tidtabeller är inte bra. Om man vill att kärnkraften ska vara ett trovärdigt alternativ till andra metoder att producera el måste också planeringen och konstruktionen av reaktorerna genomföras på ett sådant sätt att det inte kastar med flera år i tidsschemat. Inte ens då säkerheten som är viktigast kommer först.