Tacka och ta emot
Markus besökte en vän på sjukhuset förra tisdagen. Det var kvävande varmt i fyrapersonsrummen. Han ringde ett samtal, och på torsdagen bars det in 50 fläktar av en tacksam personal. Markus stod för notan.
Päivi såg ett bostadshus i förorten som länge hade stått tomt. Nu skall en förening sköta om huset och verksamheten som ger bostäder till nödställda barnfamiljer.
Tusentals finnar med klappande hjärtan samlade in miljoner för den nya barnkliniken.
Var går gränsen? Vad skall samhället betala med våra skattepengar? När är den spontana medborgaraktiviteten på sin plats – när möjliggör det samhället att smita från sin plikt? Hur delar man rollerna mellan volontäroch yrkesarbete? Hur skall vi gripa in och hjälpa?
Heli fick en idé i sin hemstad. Sanna och Margita nappade på i sin skärgårdskommun: En barnfamilj får en semester innan skolstarten. Företagare och privatpersoner reagerade bums: boende och skjuts, mat och bastu med grillning, massage och frissa, tvätt och barnpassning, strumpor och simhall …
Det blev inte brist på donatorer. Det blev brist på familjer.
Varför? Vill man inte vara objekt, stämplad som ”behövande”? Hur kan välviljan kanaliseras med respekt, utan att den hjälptas integritet drabbas? Hindrar vår framgångshets oss att vara svaga?
Förr var hon en frielev. Hon satt framför mig, och luktade fattigdom: otvättat, vedspis, tobak, våt ylle. Herrarna i skolans direktion skålade för sitt välgörenhetsinitiativ.
Nu är hon en fattig tjej som har skrivit och hängt upp ett önskemål i föreningen Hopes julgran: en smarttelefon. Utomstående är upprörda: Hur har de fattiga mage att önska sig dyra Julklappar?
Har vi inte lärt oss någonting alls? Om vi håller på att glida från välfärdsstaten till ett välgörenhetssamhälle, vilken makt ger det oss som ger över åt dem som tar? Är det detta vi är rädda för: att tvingas in i en roll av en sävlig förlorare?
Jaana Hallamaa, professor i socialetik, skrev för ett par år sedan att det är helt enligt vår lutherska lära att hjälpa via samhället. Fattiga behöver inte göra sig till inför den rika. Ansvaret är gemensamt.
Niklas Herlin, miljonären, råkade samtidigt skriva att han inte kunde leva in en värld ”där nycker från miljonärer som jag” avgör vilka som får hjälp.
Terttu Arajärvi , barnpsykiatern, suckade för länge sedan att de “utagerande eller stirrande” unga psyksjuka aldrig väcker samma pekuniära medlidande som sötare patienter. Samhällets svagaste lämnades tidigt i ett imagekrig om empati och därmed resurser.
Megamusikerna Metallica donerade en jättesumma till föreningen Hope för de behövande ungas hobbyer.
Där klickade allt. Artisterna fick bra renommé utan spår av “dygdsignalering”, välgörenhet som pr-jippo, och barnen fick sitt stöd lämpligt utspätt via en organisation, inte som allmosor.
Alva, familjens, föreningarnas och församlingens pålitliga stöttepelare, grät kort innan sin död: “Ja, alla har jag hjälpt. Men stöd – det har jag inte någonsin själv kunnat ta emot.”
Låt oss lära oss att ta och ge, med glädje och tacksamhet åt båda håll.