Ouppklarade mord i skogen
Annette von DrosteHülshoff(1797–1848) växte upp på godset Hülshoff nära Münster i Westfalen och hon är en av de största tyska författarna från den tid som var hennes. Hon är föga känd i Norden men nu kan man läsa hennes prosaberättelse på svenska.
■ I den första meningen i berättelsen Judeträdet ställs vi inför ett vackert böljande skogslandskap och vi läser att det vi ser är en ”historiskt beaktansvärd bergskedja”. Längre fram i boken nämns dess namn, men redan där kan vi ana att det rör sig om Teutoburger Wald, Teutoburgskogen, där det år nio efter Kristus stod ett stort slag mellan germaner och romare. Denna antydan skänker berättelsen Judeträdet en av dess mycket djupa rötter.
Annette von Droste-Hülshoff (1797–1848) växte upp på godset Hülshoff nära Münster i Westfalen och hon är en av de största tyska författarna från den tid som var hennes. Hon skrev främst lyrik och många av hennes dikter och ballader hör i dag till den tyskspråkiga kanon. Att hon inte är så känd här i Norden har inget med hennes verk att göra utan med den svala nordiska hållningen till tysk litteratur. (Boken innehåller av denna anledning ett omfattande efterord som ger en introduktion till Droste-Hülshoffs verk.)
Goda intentioner
Judeträdet är en mordhistoria som egentligen inte intresserar sig för att avslöja någon mördare. Berättelsen skildrar en värld och människornas liv i den. Vi ser rika och fattiga, mest fattiga, vi upplever människans vacklande själsstyrka, goda intentioner och misslyckanden, lömskhet och samvetsnöd. Det mesta utspelar sig i mörker eller skymning ofta i skogarna längs stigarna under träden.
I texten möts det gåtfullt ogenomträngliga med verklighetsnära skildringar av olaglig skogsavverkning, och av stöldligornas nattliga räder. En tid härjar en särskilt mäktig liga, alla dess medlemmar klädda i likadana blåa dräkter, och trots att godsherren och folket i byarna försöker värja skogen mot dem, hugger de blåklädda ner mängder av träd och forslar raskt och tyst i väg stockarna till floden, där båtar väntar.
Droste-Hülshoff ger oss sakkunniga bilder av förödelsen: ”Överallt stack trädstumpar upp, många flera fot över marken, där det varit bekvämast att i all hast såga ner träden.” Men strax därefter ger hon förloppen i skogen en kosmisk dimension:
”Detta pågick i mer än ett helt år, väktare och blåblusar, blåblusar och väktare, som sol och måne, alltid i omväxlande besittning av terrängen och aldrig samtidigt.”
Detaljrealismen i boken färdas hela tiden sida vid sida med vidare utblickar över tillvaron och även med övernaturliga inslag som gengångare som stirrar ner på vandraren mellan trädens grenar. Genom detta förskjuts gränsen mellan verklighet och fantasi eller så löses den upp och vi blir medvetna om det osäkra och tillfälliga i vår varseblivning.
Huvudpersonen i boken är två. Friedrich Mergel heter han först och länge verkar han ha en tydlig gestalt, men så grumlas bilden och han blir svår att skilja från Johannes Ingen – ja, han har inget riktigt efternamn och är kanske inte heller riktigt någon – och därefter uppstår gång på gång förväxlingar och osäkerheter. Tvivlet blir ett tema, tvivlet som tudelar vår upplevelse av världen. På ett ställe i texten ser vi dem båda samtidigt: ”Så gick han fram till sin förminskade spegelbild”. Här är de två, men senare glider de ihop igen, särskilt om ”han” betraktas från ett visst avstånd.
Olösta mordgåtor
Ett mord inträffar, juden Aaron blir mördad under en tjockstammad bok med vidsträckt krona. Man hittar hans käpp och sedan hans ena sko. Judarna i trakten samlas en natt under den stora boken och någon av dem ristar in en text på hebreiska i barken.
Misstankarna faller på Friedrich och han försvinner hastigt från trakten och med honom Johannes. Rättsfallet stöts och blöts och blir mer och mer till en gåta. Misstankarna luckras upp och tiden går.
Andra mord sker och inget klaras egentligen upp och Droste-Hülshoff eller hennes berättare beklagar en av dessa olösta mordgåtor med en mild ironisk hänvisning till verkligheten: ”Det skulle vara orätt att i en uppdiktad historia svika läsarens nyfikenhet på ett sådant sätt. Men allt detta har faktiskt ägt rum, och jag kan inte tillägga eller dra ifrån någonting.”
Personskildringarna i berättelsen är förvirrande mångbottnade och kontrastrika, ja, de hjälper oss att inse att det inte går att beskriva en människa utan att gång på gång motsäga det man nyss sagt. Om Friedrich kan vi på ett ställe läsa: ”Han var ytterst ordentlig, nykter och till synes trofast, men listig, fåfäng och ofta grov, en människa som ingen kunde ha någon glädje av, minst av alla hans mor; och som ändå på grund av sin fruktade djärvhet och än mer fruktade ondska hade fått ett visst övertag i byn.” Men någon sida tidigare står det: ”Hans natur var i grunden ädel”.
Detta är en människa, kan vi då tänka.
De man tröttnar på att hjälpa
Friedrich som Johannes Ingen ger oss inblickar i den fattiges lott under denna tid, men vi får också se medlidande och vilja att hjälpa. Tjugoåtta år efter flykten från byn kommer han tillbaka nedbruten och förstörd av alla åren i turkisk fångenskap.
Godsherren låter honom äta på slottet varje dag och han får ett rum hos en änka i byn.
Läser man texten uppmärksamt, ser man att nöd och fattigdom är viktiga trådar i berättelsen och mycket handlar om hur de som har så de klarar sig handskas med dem. På ett ställe talas det om Friedrichs mor Margareth och hennes bror Simon och deras fall ner i fattigdomen och hur de andra i byn först hjälper men sedan släpper taget:
”Folket i byn hade snart tröttnat på att hjälpa dem, eftersom de lät allt man gav dem gå vind för våg: människor brukar överge de mest hjälplösa, sådana där hjälpen inte får någon bestående verkan och sådana som alltid förblir beroende av hjälpen.”
Detta är som vi ser inte någon anklagelse mot folket i byn utan en bild av människan och hennes otillräcklighet och det är lätt att känna att rösten som säger det här också talar till dig och mig i detta nu.
I händelseströmmen stiger gång efter annan särskilt starka eller pulserande bilder upp inför vår åsyn. Plötsligt står vi mitt i en myllrande scen: ”det var nu oktober, och den milda hösten år 1760 som fyllde alla lador med spannmål och alla källare med vin, hade låtit sin rikedom flöda över detta hörn av jorden; och man såg fler berusade, hörde talas om mer slagsmål och dumma tilltag än någonsin förr.”
Eller så låter berättaren oss känna hettan från en dag i berättelsens tid ända in i vår andning här och nu: ”luften dallrade, inga fåglar sjöng, bara korparna kraxade trött från grenarna och öppnade sina näbbar i luften.”