Mörka amerikanska tider
Nyligen såg jag Jay Roachs film Trumbo. Filmen handlar om författaren/regissören Dalton Trumbo och en av de mörka perioderna i USA:s historia.
Trumbo var en av Hollywoods mest respekterade manusskribenter då han vid ingången till femtiotalet kallades att vittna inför undersökningskommittén ”utskottet mot oamerikansk verksamhet”. Då han, som det sades, ”vägrade samarbeta” fängslades han och svartlistades därefter inom filmbranschen. Han arbetade ändå vidare under olika pseudonymer, och tilldelades under andra namn två Oscars (1954 och 1957). De emottogs av kolleger, och först på sextiotalet kunde han igen börja signera sina manus med eget namn.
Filmen kastar oss tillbaka till den period då den republikanske senatorn Joseph McCarthy (1908–1957) bedrev en häxjakt mot vänsterliberala aktörer och påstådda kommunister. Han riktade gärna sina misstankar mot kulturarbetare, men också mediefolk, politiker och militärer sattes under lupp.
McCarthy var ordförande i Statens permanenta undersökningskommitté, som också lyckades tvinga UD att rensa ut så kallad ”prokommunistisk litteratur” från biblioteken. Och ”prokommunistisk” var ett flytande begrepp. Jag tänker mig att också mina böcker, ifall de funnits och någonsin översatts till engelska, hade hamnat på bokbålet. Liksom en mängd andra finlandssvenska författares verk.
Efter att ha anklagats för oamerikansk verksamhet fick många lämna sina arbeten, ännu fler smutskastades, och paret Ethel och Julius Rosenberg avrättades 1953 på vaga grunder – delvis för att inte heller de velat samarbeta som angivare.
Det här är en tid som Donald Trump – också via sin slogan ”Make America great again” – verkar vilja upprepa. Och hans favoritmediebolag Fox har redan för några år sedan börjat uppmana studenter vid universiteten att komma med information om lärare som framför ”vänsterpropaganda”, för att en svart lista ska kunna upprätthållas.
Det är också talande hur gärna Trump umgås med ledare för diktaturer, och hur väl han ofta tycks komma överens med just dem. Med företrädare för demokratiska statsskick har han betydligt svårare att interagera.
Fotbollsstjärnan Megan Rapinoe i USA:s guldvinnande lag i sommarens fotbolls-VM har uttryckt sig mycket klart då hon för presidenten förklarat varför hon aldrig skulle anta någon inbjudan till Vita huset eftersom great again i hans värld innebär great för ett fåtal.
”Ditt budskap exkluderar människor”, säger Rapinoe. ”Du exkluderar mig, du exkluderar människor som ser ut som jag, du exkluderar mörkhyade människor och du exkluderar människor som kanske stödjer dig.”
President Donald Trump verkar i senator McCarthys exkluderande tradition. För McCarthy själv blev hans envishet och maniska behov av att agera som domare över andra människor till slut hans fall. Jag tillåter mig att hoppas Trump följer honom i spåren också på den punkten.
”Filmen kastar oss tillbaka till den period då den republikanske senatorn Joseph McCarthy (1908–1957) bedrev en häxjakt mot vänsterliberala aktörer och påstådda kommunister.”
HENRIK JANSSON
är författare.