Får synas, men inte höras?

Inrikesministeriet konstaterar på sin webbsida att Finland liksom andra länder också tävlar om utländska företagare och spetskompetens (intermin.fi/sv/ansvarsomraden/migration/arbetskraftsinvandring).

På ministerienivå funderar man på lagstiftning, arbetstillstånd och andra saker som hör till ministeriets uppgifter. För många stora företag i synnerhet inom it-branschen är bristen på kunnig arbetskraft redan vardag. För att kunna locka arbetskraft behövs förutom en uppdaterad lagstiftning en klar strategi med vilken man gör det möjligt att det kunnande man fått hit också stannar här och därmed lockar fler att komma.

Till USA:s kongress valdes fyra unga kvinnor som också här i Finland figurerat i rubrikerna de senaste månaderna. Alexandra Occasio Cortes, Ayanna Pressely, Rashid Tlaib och Ilhan Omar. Alla utom en är födda i USA och Omar fick sitt medborgarskap som tonåring. När det gäller de här kvinnorna är det frågan om kongressens verksamhetskultur och den mångfald de tar med sig. Naturligtvis har det i USA också tidigare verkat folk med olika bakgrund i kongressen, den här gången är skillnaden den att kvartetten, döpt till ”The Squad” vägrar assimilera sig i den nya arbetsgemenskapen och dess oskrivna regler. Att fyra unga kongressledamöter nått dessa maktpositioner är i hög grad ett resultat av det arbete för jämställdheten som gjorts tidigare.

Samtidigt kräver man att de anpassar sig och assimileras. I motsats till en del av sina föregångare verkar de inte böja sig för trycket. De för fram sin bakgrund och synpunkter som har uppstått i de verkligheter de har levt i. Går man inte med i politiken just för att skapa en sådan verklighet som man vill ha omkring sig för att sedan förhandla hur det passar ihop med andras verkligheter. Det är en väldigt liten nytta med en pluralistisk arbetsgemenskap om alla låter lika och tänker på samma sätt. Speciellt viktiga är ståndpunkter som länge varit marginaliserade och som den amerikanska kvartetten nu för fram.

Det väsentliga är förmågan och villigheten att lyssna på olika åsikter så att alla kan delta.

Ett samhälle som inte hör eller ser sina samtliga individer är inte inkluderande och i företagsvärlden är sådant allt mer förlustbringande.

Det finska arbetslivet har ännu inte riktigt tagit steg mot en pluralistisk och inkluderande arbetskultur. Men vi befinner oss i en situation där vi behöver mer arbetskraft och vi skulle gärna vilja ha en kunnig och begåvad sådan. Talanger söker sig till talanger. Dessutom kan de i sin arbetsmiljö förutsätta en möjlighet att vara sig själva och främja sin karriär. Hur kan dessa alltså kombineras?

Enligt min mening kan arbetsgemenskapen vara mångsidig och olika bakgrund kan fungera som plattformer varifrån man strävar vidare, de behöver inte vara glastak som man törnar emot. Detta kräver en uttänkt strategi och en vilja att göra arbetskulturen sådan att kunnandet trivs och man själv kan tänka sig bli en del av det. Det låter vilt, men det kanske fungerar.

Texten har översatts från finska av Kim Isaksson.

”Talanger söker sig till talanger.”