Första kvotflyktingarna landade för 40 år sedan
Tycker det är svårt att se nödlidande på Medelhavet
Hemlagad mat, tal och vietnamesisk musik står på programmet i kulturhuset Martinus i Vanda i kväll när hundratals inbjudna gäster firar att Finland tog så väl emot de vietnamesiska båtflyktingarna 1979 och åren efter det.
– Vi glömmer inte våra finländska vänner och den finska regeringen som sträckte ut en hjälpande hand mitt i nöden och tog emot oss, säger Nguyen Thanh Kien som är festkommitténs ordförande.
Festen lyfter också fram att Finland inte är någon tillfällig boningsort, utan ett andra hemland. Enligt Nguyen har vietnameserna som finska medborgare både rättigheter och skyldigheter.
– Vi vill delta i byggandet av ett bättre Finland i framtiden.
Bilderna från Medelhavet på familjer som försöker ta sig mot en tryggare framtid i Europa, väcker smärtsamma minnen till liv.
Varje gång Nguyen Thanh Kien ser nyheter om båtflyktingar på Medelhavet kommer minnena tillbaka. Det han ser är en öppen båt som transporterar 37 barn och vuxna. Det är svårt att glömma de två barn som dukar under av umbäranden och svält innan båten når sitt mål.
– Ursäkta, säger han och torkar tårarna som börjar trilla.
Det är tungt att tänka på flykten från Vietnam 1982 och den månad han tillbringade i båten.
Vi är egentligen här för att tala om tacksamhet. I kväll ordnar nämligen det vietnamesiska samfundet en stor fest i kulturhuset Martinus i Vanda med hundratals gäster. De firar att det är fyrtio år sedan Finland tog emot sina första kvotflyktingar 1979.
– Vi glömmer inte våra finländska vänner och den finska regeringen som sträckte ut en hjälpande hand mitt i nöden och tog emot oss, de vietnamesiska båtflyktingarna, till Finland, säger Nguyen.
Nguyens väg till Finland gick via ett flyktingläger i Hong Kong. Efter fyra år, 1986, fick han komma till Finland med sin fru och sin son på ett år och sin dotter på ett och ett halvt år. Barnen föddes i flyktinglägret.
Nguyen minns hur det var att 24 år gammal komma till Finland, som han visste mycket lite om.
– Vi trodde att det var en del av Sovjetunionen. Vi landade vid flygplatsen i Åbo. Vårt plan var det enda där och ute bredde snön ut sig. Vi kom klädda i t-tröjor, sandaler och shorts.
En medarbetare från Finlands Röda Kors hade med sig filtar åt flyktingarna. Familjen tillbringade några veckor på en flyktingmottagning i Kotoranta i Nurmijärvi.
– Man såg inga människor, bara skog. Jag undrade vart jag kommit.
Efter några veckor fick han gå en arbetsförberedande kurs och gjorde praktik på en bussdepå för att reparera motorer.
– Efter en tid sade jag att det här inte passar mig. Jag hade aldrig gjort något liknande tidigare.
❞ Vi landade vid flygplatsen i Åbo. Vårt plan var det enda där och ute bredde snön ut sig. Vi kom klädda i t-tröjor, sandaler och shorts.
Nguyen Thanh Kien
❞ En vän till familjen skulle föra mig till en överenskommen mötesplats där mamma väntade med mina bröder. Men av någon anledning dök vännen aldrig upp.
Huynh Mai Trang
Nguyen fick i stället göra praktik på Alkos centrallager på Sundholmen. Efter några månader fick han fast anställning.
– Jag är tacksam för mina kolleger på Alko, jag skickar en hälsning till er om ni läser det här!
Han mottogs väl, trots att han inte kunde så mycket finska i början. Det blev 14 år på Alko och efter det har han sysslat med ett och annat, från kioskkafé, lunchrestaurang till att vara köpman i en matbutik. I dag har Nguyen ett företag i byggbranschen. Familjen har vuxit. Ytterligare en dotter föddes i Finland och hon fick det finska namnet Seija. Han har också fyra barnbarn.
Flykten från Saigon
Huynh Mai Trang var 14 år gammal då flyget landade vid Helsingfors-Vanda 1983. Mamman och hennes tre småbröder stod och väntade i terminalen. Mamman och syskonen hade kommit till Finland från Saigon redan den 7 augusti 1979 i den första gruppen med kvotflyktingar.
– Det var meningen att jag också skulle komma med. En vän till familjen skulle föra mig till en överenskommen mötesplats där mamma väntade med mina bröder. Men av någon anledning dök vännen aldrig upp.
Huynh blev separerad från sin mamma och togs om hand av sina morföräldrar i Vietnam i fyra långa år. Det enda sättet att kommunicera på var att skicka brev, att ringa kom inte på fråga. Huynhs pappa hade en bakgrund som artillerichef och hade samarbetat med amerikanerna. Efter att Vietnamkriget tog slut 1975 skickades han på ett så kallat omskolningsläger.
– I praktiken var det ett fängelse. Han har berättat hur fångarna grävde gropar i marken och sov i dem.
Pappan satt i lägret i sju år. Han fick senare asyl i USA, där han bildade en ny familj. Huynh har kontakt med både honom och sina halvsyskon i dag.
I Finland fick Huynh börja i skolan nästan genast. Bröderna kunde redan finska och mamman började jobba på Röda Korsets blodtjänst redan fyra månader efter att hon anlänt. Senare jobbade hon som tolk och åkte flera gånger med finska myndigheter till olika flyktingläger.
Huynh utbildade sig till byggnadsritare 1991. Efter utbildningen lovade en liten arkitektfirma att anställa henne. Men av någon anledning ville de inte skriva något kontrakt.
– De skyllde på att firman skulle flytta. Någon dag innan jobbet skulle börja ringde de och sa att jag inte heller får jobba där, att de hellre vill ha någon finländare.
Händelsen slungade Huynh in i arbetslöshet samtidigt som Finland gled in i en djup ekonomisk recession.
– Jag var helt i chock. Jag trodde att jag skulle få just det jobbet och hade inte sökt några andra jobb.
Huynh gick utan jobb i fem år. Hennes utbildning hann under tiden bli föråldrad. Därför började hon studera till byggnadsingenjör. Hennes dåvarande make hade ett lågavlönat jobb som inte berättigade till bostadsbidrag. Familjen, där det ingick tre döttrar, hade det knappt ekonomiskt.
– På socialkontoret fick jag höra att jag skulle få mer pengar om jag stannade hemma med barnen.
I dag är Huynh glad över att hon inte lyssnade på rådet. Hon fick sin examen och kom ut i arbetslivet. Hon har tänkt på att hemvårdsstödet gör att många invandrarkvinnor stannar hemma med barnen i stället för att jobba.
– Man behöver snabbt få ut folk i arbetslivet så att staten får skatteintäkter.
Väntan gör invandrare passiva
Raimo Hokkanen har jobbat med integration och följt de vietnamesiska båtflyktingarnas väg in i det finländska samhället i fyrtio år. På 1980-talet höll han arbetsförberedande kurser för flyktingarna. Då inleddes integrationen med en tre veckor lång finskkurs. Efter det fortsatte kursen i fyra veckor med två timmar finska och resten av dagen praktik på en arbetsplats.
– Inom ett år var alla vietnameser ute i arbetslivet. Det fanns jobb inom industrin då.
Sedan kom den ekonomiska recessionen och många finländare förlorade sitt jobb. – De hittade inga praktikplatser. Finland började också jobba med integration på ett annat sätt. Hokkanen är av åsikten att invandrare behöver komma ut i arbetslivet så fort som möjligt.
– Att vänta gör dig passiv. Det är direkt skadligt.