Dockmuseet startade i hemmet

När Petra Tandefelt guidar besökarna bland vitriner fyllda med leksaker från olika århundraden är hon i högsta grad på hemmaplan. Hon bor en trappa upp, och hennes mamma Piippa samlade ihop största delen av de leksaker som besökaren ser.

– Det här är ett privat museum, det brukar jag alltid framhålla, säger Petra Tandefelt när vi dricker en kopp kaffe i den samovarbar som är inredd under den gamla glasverandan.

Modern Piippa Tandefelt startade leksaksmuseet på Sveaborg år 1985. Efter renoveringen finns det omkring 160 kvadratmeter reserverade för leksakerna och kaféet på nedre botten.

– En orsak till att mamma började samla leksaker var antagligen att hon var född 1939 i Sordavala och familjen genast fick lämna allt och fly undan kriget. Hon kompenserade den tidens brist när hon fick mig. De första leksakerna köpte hon till mig i slutet av 1960-talet.

Antikhandeln spårade ur

Keramikern Piippa Tandefelt gav sig småningom in i antikbranschen och öppnade Petruska på Petersgatan. När ryktet om hennes leksaksintresse spred sig fick hon möjlighet att köpa in många sällsynta föremål. 1979 när Unesco firade barnets år fick hon i uppdrag att visa samlingen på en utställning i Strandkasernen på Sveaborg. Efter den väcktes frågan varför föremålen inte skulle kunna finnas permanent utställda någonstans. Sex år senare öppnades museet på samma plats där det finns i dag.

– Men tänk på att mamma redan samlade då vi bodde på 32 kvadrat på Ehrensvärdsgatan, tre personer, mycket möbler och en katt, skrattar Petra Tandefelt.

Huset på huvudön Stora Östersvartö som Sveaborgsintendenten Olof af Hällström tipsade hennes pappa om var från början i arméns ägo, men när det var till salu hade en rysk änka länge hyrt ut rum i det, så allt var nerslitet och det fanns en massa senare byggda mellanväggar. Tomten intill den gamla soptippen vid stranden antyder också att huset låg lite på sidan om de fina delarna av ön.

Efter den omfattande renoveringen kunde museet öppnas i bottenvåningen 1985, och några år senare öppnades Café Samovarbar.

Utrymmet är fyllt

Leksakssamlingen består av moderns ursprungliga samling, Petras senare inköp och en del donationer. Själva utställningsmodellen har vissa begränsningar trots att den är praktisk och åskådlig.

– Det finns till exempel massor av sällskapsspel som skulle kräva att man såg alla delar, men de är svåra att visa eftersom småsaker tenderar att försvinna. En annan problemgrupp är de väldigt små men vackra och finurliga sakerna som bara försvinner i mängden. De borde stå på upplysta vitriner, men det finns inte plats, säger Petra Tandefelt.

Den äldsta dockan i samlingen är daterad till 1830, med alla kläderna i gott skick. De många dockhusinteriörerna är mångas favoriter, även om muminfigurerna från 1950-talet lockar i synnerhet asiatiska turister.

Nallar, plåtleksaker, tidiga Musse Pigg- och Snobbenfigurer är självskrivna, precis som den östtyska John Blund-dockan med accessoarer. Här finns också ett skåp med sovjetiska rymdleksaker och glada kosmonautdockor, flera designade av Lev Smorgon som är en av Petras egna favoriter. Hyllan med amerikanska GI Joe och brittiska Action Man har sin motsvarighet i krigstida uniformerade finländska dockor och ett urval av den tidens brädspel som förstås också handlade om krig och ransonering. Som regel består samlingen av leksaker som barn har haft här i Finland, så de internationella blir allt vanligare ju längre fram i tiden man kommer.

– Allmogens dockor har ofta använts flitigt och länge. Under hårdare år kunde det hända att den enda dockan i hushållet försvann en tid före jul, och så uppenbarade den sig med ny klänning i det årets julklapp. Överflödssamhället har ju ingen lång historia i Finland, säger hon.

Speldosor med utbytbara metallskivor, View Master och tidigare tittapparater, vykort och andra trycksaker bildar en skild avdelning. Vill man fördjupa sig i anonym design och högklassigt hantverk kan man till exempel stanna vid det inhemska postkontoret i miniatyrstorlek, med frimärken, stämplar, blanketter och allt annat man behöver för att skicka brev och paket.

– Det var ett familjeföretag som tillverkade och designade alla delarna och gjorde dem till en produkt, men ingen vet längre vem som stod för designen. Så är det väldigt ofta med leksaker, säger Petra Tandefelt. En produkt som finns på museet tillverkas i alla fall fortfarande och finns till salu vid kassan: den legendariska Neppis-bilen med femtiotalsdesign.