Sannfinländsk faktaresistens

MATS LÖFSTRÖM är Ålands riksdagsledamot och andre vice ordförande i svenska riksdagsgruppen. Riksdagens första egentliga ärende för nya mandatperioden var att behandla förslaget till tilläggsbudget. Till den behandlingen kan, som alltid, olika ändringsförslag göras. Ett ändringsförslag av Sannfinländarnas riksdagsgrupp var dock extra pulshöjande för mig.

Sannfinländarna föreslog att riksdagen skulle godkänna ett uttalande där man ville beordra regeringen ”att vidta åtgärder för att sänka avräkningsgrunden till Åland”.

Åland har ingen egen skattebehörighet och ålänningar är skattepliktiga på precis samma grunder som alla andra finländare. Men då många offentliga uppgifter på Åland sköts av Ålands självstyrelse, och inte av staten, behöver Åland naturligtvis få tillbaka en rättvis andel av de skatter man betalar för att ha råd att producera servicen.

Från åländsk sida har vi redan länge konstaterat att de pengar Åland får tillbaka inte räcker.

Det har framför allt, men inte enbart, att göra med att Ålands befolkning de senaste 20 åren vuxit dubbelt så snabbt i relation till landets hela befolkning. Trots befolkningsökningen får Åland dock tillbaka samma avräkningsprocent som 1995, då nuvarande system trädde i kraft.

Sedan flera år tillbaka har ett arbete gjorts för att utveckla Ålands självstyrelse. Ett förslag om utvecklande av den ekonomiska självstyrelsen gavs till riksdagen förra perioden. Tanken med det förslaget var också att grundfinansieringen till Åland, alltså andelen av de statliga skatter Åland får tillbaka, skulle öka med 10 miljoner euro per år.

Sannfinländarna motsätter sig så klart detta förslag, denna gång med hänvisning till att landskapet Åland är skuldfritt. Man jämför Åland med Finlands kommuner. Jämförelsen är dock fullständigt felaktig. Åland har också kommuner och de är precis lika skuldsatta som fastländska kommuner. Ålänningar har också andel i statsskulden. Så ålänningar är inte mindre skuldsatta än andra. Tvärtom, Åland skulle ha stora problem ifall sysselsättningen inte varit så hög som den är, över 80 procent.

Från sannfinländskt håll vill man inte förstå detta eftersom myten passar bättre än sanningen som politiskt budskap.

De flesta vet att Sannfinländarnas argument är struntprat, men långt ifrån alla. Partiets ovilja att ta emot fakta och att använda Åland till populism odlar således myter om Åland till nya generationer finländare, vilket är fullständigt oförsvarbart.

I förra årets budgetbehandling föreslog Sannfinländarna att avräkningen till Åland skulle skäras ner med 100 miljoner, alltså nästan 40 procent. Flera sannfinländska politiker sa till mig att de inte står bakom förslaget. Men förslaget görs ändå för att politisera Åland till partiets väljargrupper, vilket är osmakligt.

Förslagen är inte bara populistiska utan blir i praktiken också påhopp. Politiska påhopp på Åland har funnits också före Sannfinländarnas tid, men det är oacceptabelt att en viss region ska behöva utstå påhopp i debatten.

Det är inte lätt att få någon som inte vill förstå att lyssna. Den enda vägen framåt är ändå att oförtrutet fortsätta arbetet med att presentera fakta för att försöka vinna mot faktaresistens och myter.

”De flesta vet att Sannfinländarnas argument är struntprat, men långt ifrån alla.”