Livet ska inte avgöras på sex timmar i en gympasal

Att göra betygen viktigare i antagningen till högskolor är att svika unga. Unga med drömmar, unga med hopp, unga med framtidstro.

Jag är 18 år. Min korg är prydligt packad med en smörgås, en kaffe, vattenflaska och pastasallad. Jag har laddat upp mentalt i ungefär en vecka. Slöbläddrat i modersmålsböckerna och konstaterat fler gånger än jag skulle behöva; det här kan jag. Jag har gått igenom mina flash cards, repeterat, läst skönlitteratur. Jag har fått högsta vitsord i varje övningsprov hittills.

Det är dags för studentskrivningarna i modersmål. Det är inte som vilken dag som helst. Inte som vilken skrivning som helst. Det är dags för den kreativa essädelen. Den ”lätta” delen.

Men när jag får provfrågorna och konceptpappret framför mig ekar huvudet tomt. Jag går igenom provfrågorna, om och om igen. När jag ser mig omkring ser jag mina gymnasievänner som flitigt plitar ner textrad efter textrad. Och jag hittar inte orden, jag hittar inte tankarna. Det här händer inte, inte nu.

Jag sitter kvar tills det blir dags för inlämning, men får inte ihop mer än två sidor panikartat svammel. Min matlåda är orörd. Misslyckandet sköljer över mig när jag sätter mig i bilen – mitt liv är över. Journalistikstudierna i Helsingfors kan jag glömma.

Vårterminen 2020 blir andra stadiets betyg ännu viktigare för antagningen till högskolorna – hälften ska antas enbart på basis av sina betyg. Sipiläs regering marknadsförde reformen med att ansökande inte längre ska behöva studera lika hårt till två prov – både studentproven och inträdesproven – under samma avgörande vår när så mycket annat i livet förändras.

Samtidigt vet vi att vissa ämnen väger tyngre för att komma in till vissa utbildningar. Det här innebär att pressen blir ännu större på andra stadiets utexaminerade att avgöra sin livsbana i ett tidigt skede.

De ska veta vilka ämnen som värderas högre om de tänker söka vidare efter andra stadiet. Visst är det bra att ha mål – men när avsaknaden av laudatur i lång matematik gör att man nekas platsen på psykologilinjen är det något som gått riktigt fel.

Syftet med gymnasiet är väl allmänbildning? Att lära sig kritiskt tänkande och studera ämnen som kanske inte ger högsta poäng i högskolornas antagningar – men som däremot ger värdefull kunskap för livet.

Även om studentproven numera kan tas om hur många gånger som helst är inte heller det optimalt. Risken finns att man hamnar i en loop och lägger ytterligare år på att höja studentexamensbetygen till en utbildning som det ändå inte är säkert att man kommer in till. Allt fler tar om proven men faktum är att det inte är så lätt att höja ett studentbetyg – endast fem procent som tagit om ett godkänt prov under de gångna åren har lyckats, visar statistik från Studentexamensnämnden.

Allt blev visserligen okej för mig till slut. I inträdesprovet fick jag en andra chans även om jag inte fick högsta eller ens medelbetyg i alla ämnen i studenten. Jag kom in till den utbildning jag velat. Nu dras den chansen ifrån ungdomar. När hälften antas enbart på basis av betyg stänger man ute så många med potential för just det ämne de vill studera och jobba med.

Det här är beslutsfattande som bara spär på ungas redan befintliga prestationsångest. Att göra betygen viktigare i antagningen till högskolor är att svika unga. Unga med drömmar, unga med hopp, unga med framtidstro. Strävan efter högsta betyg ska inte ha makten att definiera dig som person. Inte heller ska ett litet lägre betyg få avgöra hela din framtid.

Ingen ska behöva känna att hela livet hänger på sex timmar i en gympasal.

”Strävan efter högsta betyg ska inte ha makten att definiera dig som person. Inte heller ska ett litet lägre betyg få avgöra hela din framtid.”