Visuella och emotionella möten över tid och rum
Kyrkooperan Livets bilder har inspirerats av väggmålningarna i Storkyro medeltida gråstenskyrka. Med enkla men slagkraftiga dramatiska medel möts seklerna på ett berörande sätt.
Musikfestspelen Korsholm.
Elämänkuvat av Olli Kortekangas & Pia Perkiö. Regi: Ville Saukkonen. Dräkter: Taina Relander. Koreografi: Annika Sillander. I rollerna: Päivi Nisula, Waltteri Torikka. Vasa & Seinäjoki stadsorkestrar, Vasa operakör och Kuulainstitutets barnkör under Anna-Maria Helsing. Dansare från Österbottens regionala danscenter. Urpremiär i Storkyro gamla kyrka 1.8.
Cecilia Zilliacus har under sina två första år som konstnärlig ledare för Musikfestspelen Korsholm naturligt nog ruckat på en del invanda mönster och rutiner. Avslutningskonserten, som i år var tillägnad kammarmusiken, hölls i Trefaldighetskyrkan medan festspelen avrundades med Olli Kortekangas kyrkoopera Elämänkuvat (Livets bilder), vars titel även inspirerat festivalens livsbejakande huvudtema.
Torsdagens urpremiär var tillägnad minnet av Irma Rewell, som för tio år sedan kläckte idén om ett verk baserat på väggmålningarna i Storkyro medeltida gråstenskyrka. Projektet har med andra ord grott länge och sökt sin optimala form från kantat via oratorium till det intimt koncentrerade operaformat, som trots allt känns väldigt naturligt.
Pia Perkiös libretto låter seklerna mötas på ett emotionellt berörande sätt. Målaren, som våndas inför uppdraget att fånga trons mysterium i bild, och Mariia, en kantstött kvinna vars livskris fört henne till barndomens kyrka, möts inte konkret men anar ändå varandras närvaro. Bilderna talar till Mariia och förlöser hennes hjärtas knutar och målaren finner till slut den behövliga inre styrkan för att fullfölja sitt uppdrag.
Enkelt och slagkraftigt
Elementära men känslomässigt tacksamma byggstenar, som i Ville Saukkonens varsamma händer formas till en lika enkel som trovärdig konstruktion. Saukkonen utnyttjar kyrkorummet kreativt och låter de välsjungande och naturligt agerande körerna tåga upp och ned till altaret och den gripande slutscenens statiska uppställning med samtliga medverkande vända mot publiken kändes i sammanhanget lika logisk som dramatiskt motiverad.
Olli Kortekangas är en erfaren operaräv som vet vad som fungerar på scenen. Även musiken tyr sig till enkla men slagkraftiga dramatiska medel, som en suggestiv repetitivitet, en harmonik som vid behov öppnar sig mot det tonala och en överlag märgfull klangvärld, som förlänades en extra krydda av Petteri Pitkos cembalo.
Skrikig sopran
Sångarna förvaltade sina tacksamma partier på ett i det stora hela imponerande sätt. Päivi Nisulas sopran kan stundtals kännas skrikig i det högre och volymstarkare registret, men uttrycksskalan är imponerande liksom hennes förmåga att förmedla stora känslor medelst en minimal mimik. Waltteri Torikka var en trovärdigt spelande och för det allra mesta mustigt klingande målare och Anna-Maria Helsing höll samtliga orkestrala och vokala trådar i ett fast grepp.
Taina Relanders dräkter underströk såväl det tidstypiska som, vid behov, tidlösa och de tre dansarna, som kanske kunde tolkas som änglaliknande budbärare över tid och rum, gav helheten en skönt stämningsskapande visuell tilläggsdimension. En speciell eloge går även till förbluffande välspelande Vasa och Seinäjoki stadsorkestrar; en satsning av detta slag hade varit en omöjlighet för blott ett par decennier sedan.
Stilistiskt bred axel
Cecilia Zilliacus har dragit lärdom av sin programmässigt onödigt splittrade första festival och årets konserthelheter har tett sig dramaturgiskt mer enhetliga och innehållsmässigt mer genomtänkta. Stilistiskt har vi rört oss på en bred axel från renässans till nyaste nytt – stundom rentav direkt kommunicerande med varandra – och Zilliacus har även satt sig själv på spel genom att uppträda vid närapå hälften av festspelens dryga tjugotalet konserter.
Lotta Wennäkoski var ett optimalt festivaltonsättarval. Hennes produktion har belysts ur olika synvinklar och uruppförandena Zeng och duon Tocca för violin och harpa som framfördes i onsdags skvallrade om en viss rytmiskt baserad estetisk nyinriktning. Bland de övriga personliga favoriterna kan nämnas Henri Dutilleux stråkkvartett Ainsi la Nuit, kongenialt framförd vid konserten i Ortodoxa kyrkan av alltid lika inspirerade 35-årsjubilerande norska Vertavokvartetten.
Om vi härtill lägger att den nordiskt och kontinentalt mixade musikerfamiljen gav ett samspelt och harmoniskt intryck stannar det konstnärliga saldot rejält på plus. Nästa års tema är, liksom vid ett antal övriga musikfestivaler världen över, 250-åringen Beethoven. Som hustonsättare fungerar rikssvenske Mats Larsson Gothe och årets beställningsverk är Sebastian Fagerlunds kvintett för fagott och stråkar. Kan bli hur spännande som helst.