Litchfield tar farväl inte med ett gnyende, utan med en smäll
Den sjunde och sista säsongen av Orange is the New Black är en av seriens bästa.
Orange is the new black 7
13 delar på Netflix. Av Jenji Kohan. I rollerna: Taylor Schilling, Natasha Lyonne, Uzo Aduba, Danielle Brooks, Jackie Cruz m.fl.
Det är lätt att glömma bort nu när tv-fältet är så heterogent och strömningsjättarna ger ut tv-serier på löpande band, men när Orange is the New Black hade premiär år 2013 var serien rätt så unik. Dels var den, tillsammans med House of Cards, en av Netflix första egna satsningar, dels var det en serie som de traditionella amerikanska tv-jättarna knappast någonsin skulle ha finansierat. Var den ett drama, eller en komedi? En kärlekshistoria, eller samhällskritik? Vilka var egentligen i huvudrollen? Orange is the New Black var, och är, en serie med en mångfald både när det gäller klass, etnicitet, kön och sexualitet vilken fortfarande är sällsynt. Det var en av de första serierna som man kunde sträcktitta på, men i stället för att frossa i konceptet och göra en ”tio timmars film” har alla avsnitt varit genomtänkta helheter.
Brutala läger
Allt det här vore så klart ganska betydelselöst om inte serien i sig är bra. Därför känns det tillfredsställande att den sjunde och sista säsongen håller det mått som första säsongen satt, och det med råge. Den ambitiösa men rätt så usla femte säsongen och fjolårets ojämna sjätte säsong har säkert fått många att tappa intresset, men för dem som följt Litchfieldfångarnas resa genom åren är den sista säsongen en fröjdfull retur till de tidiga säsongernas briljans.
Orange is the New Black rättar snabbt till de element som inte fungerade i förra säsongen och går raskt vidare. I slutet på säsong sju blir ett antal fångar frigivna, däribland Piper (Taylor Schilling) och Blanca (Laura Gómez). Medan Piper får gå fri blir Blanca slussad direkt vidare till immigrationsmyndigheterna.
Nyaste säsongen lägger fokus på den amerikanska tull- och invandringsmyndigheten ICE och de brutala förhållandena vid interneringslägren i USA. ”Du får inte ett samtal. Du har inte rätt till en advokat. Det ser ut som ett fängelse, det luktar som ett fängelse, men det är inte ett fängelse”, konstaterar Blanca.
En av seriens största framgångar är hur den lyckats få de flesta av sitt enorma rollgalleri att kännas som huvudkaraktärer.
Mischmasch av stilar
Pipers liv utanför Litchfield är, föga överraskande, mindre intressant, även om hennes situation kastar ljus på de nästintill omöjliga skyddstillsynskraven för ex-fångar och hur svårt det är för alla som inte har Pipers privilegium att klara sig.
En av seriens största framgångar är hur den lyckats få de flesta av sitt enorma rollgalleri att kännas som huvudkaraktärer. Det är fortfarande ett mischmasch av stilar och berättelser, på gott och ont. Orange har helt förtjänt fått kritik för att vara för dyster och rentav grym mot sina huvudkaraktärer (Pousseys öde känns fortfarande som ett felsteg), men lyckligtvis går den här säsongen mer i dur än i moll.
Säsongens – kanske hela seriens – mest värdefulla spelare är Taystee (den alldeles lysande Danielle Brooks), som måste bära konsekvenserna av den orättvisa dom hon fått. Någonstans utkristalliserar hon hela seriens budskap: det amerikanska samhället är orättvist, dess fängelsesystem är ruttet och oddsen är alltid emot en, men det gäller ändå att kämpa vidare och njuta av det man kan. Såsom en påse chilikryddade majschips, eller en höna som kanske existerar.