Eric Hobsbawm – universalhistorikern

Det sades om Eric Hobsbawm med en viss avund att han ”visste allt” och hade svar på alla frågor, till en del på grund av sitt läsande, men också på grund av språkkunskaper och egna upplevelser, åtminstone om den tid han upplevt själv.

FACKLITTERATUR

Richard J. Evans:

Eric Hobsbawm, A Life in History Oxford University Press, 2019, 785 s.

Det är ytterst få historiker förunnat att såsom Eric Hobsbawm under sin livstid få sina böcker utgivna på över 50 språk och i miljonupplagor. Finländska kolleger kan i bästa fall förskaffa sig översättningar och en viss uppmärksamhet i det omedelbara grannskapet väster- och österöver. Det beror på Finlands perifera plats i världen, men också på författarnas språk och ämnesval. Finland är mindre viktigt än den vida världen. Världen i stort var Hobsbawms passion.

Han skrev bland annat en serie böcker om tiden från den franska revolutionen fram till våra dagar. De viktigaste är översatta till svenska, men han är inte en person som omtalas i våra dagars offentlighet. Året 1918 har livligt uppmärksammats i den inhemska debatten. Med undantag av Max Engman har våra historiker undvikit det stora perspektivet, som var Hobsbawms eget.

Richard J. Evans, meriterad och numera emeriterad forskare har tagit sig före att beskriva Hobsbawms ”liv och verk” i en volym på nära 800 sidor. Livet är fascinerande nog. Hobsbawm (namnets ursprung Obstbaum, sedermera i olika versioner felskrivet) föddes 1917 i Alexandria som brittisk medborgare. Vägarna förde honom till Wien och Berlin och sedan till England 1933. Han blev vittne till mycket, bland annat kommunisternas sista stora demonstration i Berlin en vecka före Hitlers maktövertagande. Långt senare befann han sig i Paris i maj 1968 under tiden för de stora kravallerna. Därmed sagt att han genomlevde en del av världshändelserna på närhåll.

Marxist

En av de många paradoxerna i hans liv var att han var medlem av det relativt sett minimala brittiska kommunistpartiet i stort sett till livets slut. Många har frågat sig om detta färgade av sig på hans böcker. Det gjorde det inte, men han menade nog att han försökt beskriva historiens gång utgående från ett marxistiskt perspektiv. Det var han inte ensam om. Tvärtom kan man i dag säga att en på Marx baserad forskning har upplevt en renässans kring 200-årsjubiléet av hans födelse. Det tunglästa Kapitalet är en viktig bok.

Det inträffade under Hobsbawms långa liv att han i några sammanhang tog ställning på ett sätt som speglade hans dåtida politiska sympatier, som svalnade med tiden. Han försökte förklara och bortförklara både Ribbentrop Molotovavtalet i augusti 1939 och speciellt vinterkriget, som han ansåg vara en fortsättning på inbördeskriget 1918. Med tiden avtog hans Sovjetpassioner, speciellt efter 1956 och 1968, brytpunkter hos många vänstersympatisörer här och i hela Europa.

Men vad gjorde att Hobsbawm blev sin tids mest spridda och uppskattade historiker? Kanske var det hans fenomenala kunskaper om världen (med en blind fläck när det gällde feminismen och Afrika som världsdel). Det sades om honom med en viss avund att han ”visste allt” och hade svar på alla frågor, till en del på grund av sitt läsande (han läste alltid och allt, skriver Evans), men också på grund av språkkunskaper och egna upplevelser, åtminstone om den tid han själv upplevt.

Men det gällde inte bara att kunna skriva (han skrev felfri tyska, franska och engelska), utan också att han småningom fann förläggare som trodde på honom. Jag stötte en gång i New York ihop med förläggaren George Weidenfeld som hade en avgörande insats när det gällde Hobsbawms litterära framgångar.

I händelsernas mitt

Misstanken att kommunisterna kunde vara en fara för Storbritanniens säkerhet gjorde att man noga vaktade över Hobsbawms förehavanden. Evans har fått tag på utskrifter gjorda på MI5 om Hobsbawms samtal på kommunisternas particentral. I det militära avhöll man honom från uppdrag som ansågs ge hemlig information. De som samtidigt förrådde England var aktade medlemmar av systemet eller personer i den organisation som skulle vaka över säkerheten, Philby till exempel. Det skadade inte Hobsbawm direkt att han stod under bevakning, men det hindrade honom att få en professur vid de två ledande universiteten och ledde till att han blev föremål för misstankar i USA när han sökte inresevisum. Relativt obekymrad om allt detta gjorde han lysande karriär på båda sidor av Atlanten.

När han lämnade sin skola i Berlin och kom till England 1933 hade han förlorat båda sina föräldrar. Detta har han beskrivit i en spännande självbiografi, som i stort sett täcker hela 1900-talet med dess ohyggliga brutalitet. Hobsbawm hade en enorm vänkrets från många länder, som umgicks med honom huvudsakligen i hans bostad i Hampstead. Trots sina relativt okonventionella vanor blev han invald i den fina Londonklubben Athenaeum vid Pall Mall. Han hade en kritisk inställning till det Israel som var och är denna dag Han kallade förtrycket av palestinierna en ”lågintensiv etnisk rensning”. Han begrovs på Highgate ”nära Marx”. Han hade bett om att få den judiska bönen Kaddish uppläst, vilket skedde.

Han var en av de få historiker som vågade det stora perspektivet. Men hans liv, som Evans fascinerande återberättar, genomlevdes i händelsernas mitt. Därför blev han en universal historiker.

Vad gjorde att Hobsbawm blev sin tids mest spridda och uppskattade historiker? Kanske var det hans fenomenala kunskaper om världen (med en blind fläck när det gällde feminismen och Afrika som världsdel). Det sades om honom att han ”visste allt” och hade svar på alla frågor, till en del på grund av sitt läsande men också på grund av språkkunskaper och egna upplevelser.