Efter mycket tjafs respekterar min far fotoförbudet. Men samtidigt får mitt förbud mig att framstå som en överkänslig viktigpetter som håller fast vid föråldrade principer.
Peter al Fakir skriver om vad man kan – och framförallt vad man ska undvika – att publicera på sociala medier.
Det finns de av våra äldre medborgare som håller sig till trådtelefon, kontanter och pratradio. Och så finns det cyber-farfar, han med en plingande mobil i varje hand och som har fler följare på Fejan än du kan drömma om.
Egentligen började det med att min far skaffade sig ett Facebook-konto. Helt plötsligt öppnade sig en ny värld för honom och många andra av hans själsfränder, de där pensionärerna med alldeles för mycket fritid och för liten självcensur. Ni vet den där typen som gärna håller långa tal på kräftskivan, som känner liksom från tårna att de på ålderns höst kommit till viktiga insikter om livet som de måste dela med sig av. I dag har de flyttat in på nätet och med sig har de tagit sina barn och barnbarn som gisslan.
Jag vet inte hur många gånger jag har förbjudit farsan att lägga ut bilder på mig eller sonsonen på Facebook. Han har ett öppet konto så att hela världen kan njuta av hans samlade oeuvre de vie i form av kärnfulla sentenser, bilder på söndersprängda barn i Syrien och ryska blondiner som snubblar på bananskal.
En finlandssvensk cyber-farfar har kanske andra preferenser även om själva arbetsmetoden är densamma.
Det är inte lätt att försöka förklara vikten av personlig integritet, faran i att främmande makter utnyttjar ens information eller andra baksidor med sociala medier och hypermedialitet. Varför argumenterar han emot då, han har ju inget att dölja och dessutom har han sina numera 5 000 fans att tänka på, som kräver att han publicerar något varje dag. ”Annars skriver de till mig och undrar om jag är sjuk” säger han. Något hans riktiga barn sällan gör, tilllägger han.
Och jag är inte ensam om problemen med att tukta min far. Jag vet många som klagar på att föräldrar och faroch morföräldrar går över gränsen i fråga om det privata på nätet. Utan att blinka lägger de ut bilder på nakna barnbarn eller berättar om svåra sjukdomar eller graviditeter alldeles för tidigt när man själv helst vill hålla det hemligt.
Efter mycket tjafs respekterar min far fotoförbudet. Men samtidigt får mitt förbud mig att framstå som en överkänslig viktigpetter som håller fast vid föråldrade principer. Min brors Instagram svämmar över av lyckliga familjeidyller och följer man flödet några år tillbaka blir det som en vacker dokumentation av barnens uppväxt. Varför har jag då detta motstånd mot att lägga ut bilder på min son? Visst, det är en fin tanke att barnen kanske inte vill bli exponerade på nätet förrän de fyller arton och själva kan bestämma. Men vid det laget har han ju redan hunnit vlogga, TikTok:a, KiK:a och skicka sina första dickpics.
Kidsen har förstått det här och slutat använda evighetsbilder. I deras appar försvinner bilderna automatiskt efter en viss tid. På så sätt liknar deras kommunikation flyktigheten i vanligt tal även om den numera sker via 4G.
Och varför är det ingen som har hävdat att 75 är det nya 15? Som nybliven pappbo, farsan har flyttat in hos mig över sommaren, vet jag att skillnaden är marginell. Mobiltelefonerna piper konstant, jag hittar honom liggande i sängen i videosamtal med kompisar och han gör precis bara det han själv vill. Hans eviga nynnande på arabiska poplåtar och högar med nyinköpta kläder gör inte saken bättre.
Precis som en tonåring gör han de flesta av sina köp via betalappar, även om han av gammal levantisk vana alltid har en sedelbunt i fickan för nödsituationer. En liten skillnad är att inear-hörluren är utbytt mot en hörapparat med Bluetooth.
Jag kommer att sakna cyber-farfar när han äntligen flyttar hemifrån. Några råd på vägen behöver han inte. De kan jag läsa på hans Facebook-vägg.
”Och varför är det ingen som har hävdat att 75 är det nya 15? Som nybliven pappbo, farsan har flyttat in hos mig över sommaren, vet jag att skillnaden är marginell.”
PETER AL FAKIR