Friheten på eldrivna hjul fördummar
Antingen älskar man dem eller hatar dem, men klart är att både städer och invånare måste bli bättre på att hantera elsparkcyklarna.
Den 17 augusti 1899 ingick en liten nyhet i Hufvudstadsbladet om att en “motorvagn” rört sig på Helsingfors gator och väckt nyfiket intresse bland publiken.
Redan tre år före den bilrapporten hade världens första fortkörningsbot delats ut till en bilist, britten Walter Arnold. Han dundrade på med en fart av 13 kilometer i timmen då hastighetsbegränsning var 3 kilometer i timmen, och haffades efter en vild jakt av polisen – som sprang i kapp honom.
Sedan dess har människans ständiga citius, altius, fortius-strävan resulterat i diverse fortskaffningsmedel, på land, till havs och i luften – en del vådligare än andra. Och nya innovationer kommer att introduceras och välkomnas. Men vi måste kunna kräva att användaren kan manövrera fordonet med hänsyn till medtrafikanter och fotgängare, och vi måste bli snabbare på att anpassa vårt regelverk så att olyckorna minimeras.
Det senaste urbana tillskottet susar fram i ungefär samma hastighet som de första bilarna, 15–20 kilometer i timmen, men samhället och stadsbilden har förstås ändrat. Människorna är avsevärt fler, fordonen är snabbare och massivare, livet är överlag mer hektiskt.
Det är alltså ingen överraskning att det sker övertramp och olyckor då hundratals, om inte tusentals, eldrivna sparkcyklar under våren och sommaren har invaderat Helsingfors, Esbo, Åbo och Tammerfors.
Fördelarna med elsparkcyklar är visserligen flera. De är tystare, miljövänligare, billigare och snabbare att ta sig fram med än många andra fortskaffningsmedel i centrum. De är ett bra exempel på delningsekonomin, vilket ofta tilltalar yngre generationer, eftersom vilken myndig person som helst kan använda sparkcykeln med hjälp av en app och efter åkturen lämna den på ett ställe där andra kan ta den i bruk.
Men att inte äga betyder inte detsamma som att inte ha ansvar.
Nu tycks den berusande frihetskänslan blåsa upp egot som en ballong; borta är det folkvett och den reaktionsförmåga som krävs av sparkcykelanvändaren. Alltför många struntar i trafikreglerna och kör på trottoaren i stället för på cykelvägen eller vid kanten av körfilen där de hör hemma. Slarvigt parkerade elsparkcyklar har stört övrig trafik och fotgängare och framför allt synskadade riskerar snubbla på dem. Många kör också utan hjälm, en del har alkohol i blodet och andra alldeles för hög hastighet.
Olyckorna har varit otaliga, även om det ännu inte rapporterats om några dödsfall, vilket skett bland annat i Sverige, Frankrike och Storbritannien.
Hundratals patienter har under våren och sommaren vårdats och plåstrats om på sjukhus och hälsostationer för sår, skrubbsår, stukade vrister och handleder. I Helsingfors sköts de svåraste fallen som kräver operation på Tölö sjukhus och där talar personalen om elsparkcyklisterna som en helt ny patientgrupp. Det handlar oftast om skador i ansikte och på tänder eller benbrott som brutna nyckelben. I några fall har patienten haft en invärtes skallskada.
Vad borde då göras för att minimera olyckorna och maximera fotgängarnas trygghet, och vilken är stadens roll?
Den frågan diskuterades i Helsingfors stadsfullmäktige i maj, men några konkreta åtgärder kunde ansvariga biträdande borgmästaren Anni Sinnemäki (Gröna) inte lova i det skedet. Staden kan visserligen flytta på felparkerade sparkcyklar och skicka räkningen till tjänsteleverantören, men inte så mycket mer.
Polisen för sin del överväger att nästa år börja övervaka elsparkcyklarna – på elsparkcykel.
Det krävs också mycket mer upplysning om att samma regler – och straff – gäller för elfärdmedlen som för cyklar och bilar.
Framför allt gäller den förnumstiga men alltid relevanta påminnelsen om eget ansvar. Innan man styr i väg tvåhjulingen i gatuvimlet lönar det sig att fråga sig om man är utrustad med ett nyktert, vaket, omdömesgillt och hjälmförsett huvud. Tvekar man är det bäst att ta spårvagnen, lokaltåget, metron eller bussen.