Inte fullt lika fyndiga tippor
Den andra Angry Birds-filmen är inte i klass med originalet, men visst har man sett sämre uppföljare, skriver Krister Uggeldahl. Här finns stoff för både stora och små.
ANIMATION/BARN Angry Birds 2
Regi: Thurop Van Orman. Manus: Peter Ackerman. Röster, originalversionen: Jason Sudeikis, Josh Gad, Maya Rudolph, Bill Hader. Även på svenska och finska.
■ När Angry Birds, The Movie, för tre år sedan gick upp på biograferna hette det att filmen var för sent ute, att Rovio-hittens fräschör varit och farit.
Icke sa Nicke. Förutom att filmen var en kommersiell succé – och det inte endast på våra breddgrader – var det fråga om en visuellt och tekniskt respektingivande sak som därtill visade prov på glad (läs: arg) anarki och ett humör som heter duga.
Allt det där är förstås svårt att trolla bort, låt vara att radarparet Clay Kaitis & Fergal Reilly här ger över åt Thurop Van Orman (han heter faktiskt så, regissören). Till saken hör att praktiskt taget alla de gamla rösterna skrivit på för uppföljaren, Angry Birds 2.
Följaktligen återkommer lustigkurren Jason Sudeikis i rollen som Red, den röda faran. Sällskap får han av Danny McBride (Bomben) och Josh Gad (Chuck) – fortsättningsvis i luven på de gröna (!) grisarna på grannön.
Därav en serie skärmytslingar som väcker ännu mera ont blod. Inte för att det stannar där, för plötsligt en dag påminns man om en helt ny hotbild. Det är Leslie Jones kungsörn som suktar efter en plats i solen, efter att ha fått nog av kylan i sina egna hemknutar.
Vid det här laget har tipporna och grisarna inget annat val än att slå ihop sina påsar, hur motbjudande tanken än är.
Nytt på gott och ont
Nu har ju handlingen aldrig varit Angry Birds starka sida, men vad annat kan man förvänta sig av ett opus som bygger på ett mobiltelefonspel. Däremot finns det gott om erkänt läckra karaktärer som här får sällskap av en handfull nya ansikten – på gott och ont ska sägas.
Så klart kan man inte stampa på stället, men i och med att man introducerar nya karaktärer blir det inte fullt lika mycket utrymme för de gamla godingarna, Red et consortes. Plus att man den här gången inte är fullt lika rosenrasande.
Lägg till den på sitt sätt yviga handlingen – tänk Ocean’s Eleven korsat med Mission: Impossible – och det blir rätt så stökigt, snudd på överbelamrat, i synnerhet som filmmakarna vänder sig till såväl kidsen som deras föräldrar.
Där småttingarna lär uppskatta de granna färgerna och den skruvade slapstick-humorn – samt en bredsida kiss-och-bajs-skämt – går föräldrarna i gång på de talrika filmreferenserna och ett soundtrack av i går (Europe, Lionel Ritchie, Da
vid Bowie och Right Said Fred med flera).
Sedan får man väl stå ut med att många av skämten når endast halvvägs, att det tar sin tid innan pusselbitarna faller på plats.
Men visst finns det stunder när det lossnar, som i den fräcka och hysteriskt roliga toalettscenen (se själv, törs inte säga mera). Eller som i den improviserade dansduellen där det är nacken i backen som gäller.
Ojämnt, inte i klass med originalfilmen, men nog har man sett sämre uppföljare.