Skrämselhickan låter vänta på sig
Guillermo del Toros anda svävar över den förvånansvärt städade rysaren Scary Stories to Tell in the Dark. Mera rök än eld, skriver Krister Uggeldahl.
DRAMA/RYSARE Scary Stories to Tell in the Dark Regi: André Øvredal. Manus: Dan Hagmann, Kevin Hagmann och Guillermo del Toro, efter Alvin Schwarz litterära förlaga. Foto: Ramon Osin. I rollerna: Zoe Margaret Colletti, Michael Garza, Gabriel Rush.
■ Säg Guillermo del Toro och tankarna går till underfundiga dramer med rysarkvaliteter, ofta klassiska sådana. Det gäller även för Scary Stories to Tell in the Dark, låt vara att del Toro här nöjer sig med ett gig som producent och manusförfattare.
Färden går till Mill Valley, en sketen liten håla där man går in för att fira Halloween med allt vad det innebär av bus och/eller godis. Barnlek, så i stället uppsöker Stella (Zoe Margaret Colletti) och hennes kompisar ett mytomspunnet ”spökhus”.
Det är fråga om rikemanssläkten Bellows gamla residens, ett kråkslott som gett upphov till många läskiga historier. Bland annat heter det att familjens dotter Sarah, ett ”missfoster” när det begav sig på 1800-talet, underhöll sig själv och traktens barn med spökhistorier skrivna i blod.
Förstås vill det sig inte bättre än att Stella, den aspirerande författaren, passar på att knycka opuset i fråga. Ingen vidare idé för plötsligt vaknar boken som till liv, bara för att tillskriva Stella och hennes vänner mer eller mindre rysliga öden.
Urbana legender
För regin står norrmannen André Øvredal (Troll Hunter/Trolljegeren), men som sagt svävar Guillermo del Toros anda över materialet. Följaktligen är det ont om knivsprättare och andra moderna odjur, gott om förbannelser i Edgar Allan Poes tradition, kompletterat med diverse urbana legender.
Slutresultatet är därefter: värdigt och förvånansvärt städat, levererat
med ett stänk av Stephen King-filmatiseringen Stand By Me, varför inte även tv-seriestorheten Stranger Things.
Här var det tuffingar som förvandlas till fågelskrämmor, baldrottningar som får spindlar på halsen, intet ont anande klasskompisar som i stuvningen hittar en tumme (på jakt efter resten av kroppen). Och allt detta synat mot en bakgrund av den lugna, arketypiska småstaden, modell sent 1960-tal.
Småmysigt om man säger så, men knappast sprittande. Själv saknar jag skrämselhickan, kanske också chockeffekterna. Här var det mera rök än eld.