Små liv, bamsestora tankar

Reetta Huhtanens dokumentär är en lovsång till barndomen i stort, skriver Krister Uggeldahl. DOKUMENTÄR

Aatos och Amine

Regi och manus: Reetta Huhtanen. Foto: Hannu-Pekka Vitikainen.

■ Det har sagts förut och det tål att sägas igen: precis som spelfilmer kräver också dokumentärfilmer en slitstark frontfigur, alternativt en intressant tematik.

Aatos och Amine av Reetta Huhtanen har båda två. Förutom att filmen adresserar såväl högt som lågt, religiöst som världsligt, har vi äran och nöjet att träffa den i början av filmen sexåriga Aatos som bor i Bryssel-förorten Molenbeek tillsammans med sin finländska mamma och sin chilenska pappa.

Molenbeek har som bekant inte de bästa av rykten, inte efter terrordåden i Paris och i Bryssel. De facto talar man i nyhetsrapporteringen om ett ”jihadismens näste”.

Inte för att Aatos och hans kompis Amine nämnvärt bryr sig, inledningsvis är allting frid och fröjd. När killarna inte spelar fotboll kollar de in spindlar. Flo, flickkompisen, för sin del kysser grodor – i hopp om att möta en prins.

Men som det råkar sig är Aatos en nyfiken en som inte räds ens teologiska spörsmål. Poängen är att Aatos till skillnad från Amine, född som muslim, inte är helt på kartan beträffande vilket läger han själv tillhör.

Därav ett evigt grubblande och frågor kring griskött, Jesus, Poseidon och Allah. Flo är inte fullt lika engagerad – hon anser att alla de som tror på en gud är lite knäppa.

Uppfriskande naivt

Det naiva och oskuldsfulla anger tonen i filmen, men i och med terrordåden i Bryssel kryper den omgivande verkligheten närmare. När Aatos ska åka metro till skolan kryllar det av tungt beväpnade soldater, även godnattsagorna färgas.

Därmed inte sagt att Reetta Huhtanen och hennes unga stjärnor skulle ge avkall på sin nyfikenhet och sunda skepsis. Det gör att Aatos och Amine växer till en vänskapsskildring där det mångkulturella utgör snarare en möjlighet än ett hinder. Och där begreppet ”slum” står för alla tiders lekplats.

Ja, faktiskt kunde man tala om en lovsång till barndomen i stort, en tid när allting är möjligt och ingenting omöjligt.

Det avspeglas också i filmens bildspråk som inte har mycket till övers för de höga hästarna. Juha-Pekka Vitikainens kamera håller ständigt jämna steg med Aatos och Amine, barnen i den urbana Bullerbyn. HBL recenserade Aatos och Amine också 28.1.2019, då filmen inledde Docpointfestivalen.